Det finns människor som vi känner en otrolig tacksamhet till. Alla de som sliter dag och natt med att släcka branden på diverse sätt. Alla bönder som vänder på sin skörd för att hindra spridning. Alla som hjälper till med allt möjligt och omöjligt.  De personer som ser till att skaffa besked om hur saker och ting ligger till, när man undrar och våndas så. Alla som gör något.

I dag fick vi besked av bonden (det finns bara en bonde i vårt liv 🙂 men många bönder) att vår nybyggda bibod har brunnit ned, men att huset står kvar och verkar intakt. Fattar inte att han vågade åka dit. Hela familjen grät av lycka för det beskedet.

Någon ska ha skurit upp poolen så vattnet fick göra lite nytta. Det dräller av modiga män i Västerfärnebo tror jag bestämt. Och kvinnor. Konstigt att biboden brann ner några meter från plastpoolen utan att poolen smälte.

Det brann tydligen runt omkring bostadshuset. Tänk att vårt tappra, lilla underbara torp står där och svettas och står emot. Hoppas, hoppas, hoppas att det orkar hela vägen. Då ska det få en puss mitt på taknocken.

Alla har väl en relation till sitt hem. Vi är verkligen tokiga i vårt tåååp. När vi ska åka iväg ett par dar vrålar hela familjen Knasboll “Hej då Tååååpet”. Vi har ringt till det idag. Att det inte svarar kan vi väl hantera, men att telefonsvararen går på genast känns inte lika bra. Men det kan finnas flera skäl till det.

Många frågar hur vi mår och har det. Det pendlar mellan galghumor, allvarliga men optimistiska samtal och gråt. Det funkar. Vi fixar boende allt eftersom har vi sagt.

Natt 1 Brandbo
Natt 2 Örebro

Vi tillbringade dagen hos vänner i Västerås. Vi ville andas luft som det inte fanns en gnutta rök i. Vi bestämde oss för Örebro. Vi åkte. Det kändes bra. Vi fick punka på husvagnen på motorvägen. Ut. Kliv 60 steg. Upp med röda triangeln. Hoppas Chrille fick med den hem. Vi äger eventuellt så få saker nu, så vi ska vara rädda om de vi har. Även röda trianglar. 4600 kr kostade det kalaset – slurp. Vi kom till Örebro. Vi parkerade. Kliver ur. Tappar halva sulan. Går låghalt in påhotellet. Klänningen har under dagen både hamnat på rätt håll och är inte längre ut och in. Visst några hål och lite målarfärg och på tok för kort. Tjejen i receptionen skämde bort oss rejält. Här kan vi bo.

Natt 3 Det behöver vi inte fundera på nu. Ett dygn till dess.

Den som undrar om den ska sitta kvar och invänta evakueringsbesked ska komma ihåg att de gör det på egen risk. För våra grannar var evakueringsbeskedet KNAK, SPRAK, DÅN. För oss var det DÅN, bondens pappa och självbevarelsedrift.

Lev väl!