Vi sitter i Brandbo hos Chrilles föräldrar och är glada att vi lever. Barnen är i tryggt förvar hos vännerna i Västerås. De säger på tv att inga hus har brunnit upp. Vad bra! Då har vi huset kvar då.

I förrgår eftermiddag någon gång, det är svårt med tidpunkter just nu, stannade en polisbil till hos grannen. De sa att om det blev dags för evakuering skulle de komma tillbaka. Tryggt.

De kom aldrig tillbaka – ingen annan heller. Därför är vi glada att vi lever. Vi är chockade såklart, men en liten chock ska man väl kunna hantera.

*************************************************************************************************************
Vi steg upp på morgonen och satte igång att plocka ihop viktigheter och hjärtesaker, som vi lade in i mammas husvagn.
En underbar människa från Sala ringde under dagen och frågade om vi behövde hjälp med att flytta bina. Vi bestämde oss tillsammans för att flytta bina till kvällen och Chrille och jag gick ut i bigården och förberedde. Vi plockade av ett par skattlådor på nästan alla samhällena och stoppade in dem i “Biboden” där det redan stod ett gäng honungslådor som väntade på slungning. Sedan satte vi på spännband på ett håll. Flustret skulle vändas på kvällen och ett spännband till skulle på då. Ett extra spännaband skulle jag lägga på alla kupor. Det glömde jag.

Egentligen ville jag bara stoppa in all honung i släpet och sedan fylla på med möbler, men vi skulle ju flytta bina i släpet till kvällen och de skulle ju säga till om evakuering. Några kartonger med honung hade jag fått lov att ställa i Västerfärnebo Lanthandels kyl. Fall i fall. När vi kom dit var det full aktivitet på flitiga,vänliga och hjälpsamma människor.

Det blåste kraftigt och vi spanade hela tiden efter röken vi haft koll på sedan första dagens larm om skogsbrand. Plötsligt hör vi hur det dånar från skogen. Åh, fy fan! Det har dånat från skogen en gång förr. Det var när det regnade något fruktansvärt för ett antal år sedan. Då rann det en trettio meter bred flod över lilla grusvägen. Det var läskigt. Men det här dånet var fruktansvärt. Det krävde, det ville ha. Någon hade sagt att när det brinner i grantopparna kan det gå jävligt fort.

Ungefär samtidigt kom bondens pappa cyklande förbi. Han hade varit upp och cyklat i skogen för att reka. Hans absoluta tips var typ att det var dags att dra för det går fort nu. Det bara att slänga sig i bilen. Inte ska bara, utan direkt. Kanske var det han som räddade oss. Det var skräck i hela ens väsen.

Alla vi tre grannar stack iväg och lämnade våra älskade torp kvar.Och ungarnas grejor. Och gammelbjörken. Och bina som jag glömt lägga fram spännband till. Och en katt som varit på vift i flera veckor. Och hela lilla verksamheten Kempes Skogsbod med sin “Bibod” med rekordskörden av honung. Och växthuset med gurkorna. Alla blåbär. Alla hallonsnår. Och lilla minipoolen som jag klorerat och rengjort filter på in i det sista. Och björnhallonen som vuxit upp från ingenstans i år. Och syrenerna. Och allt, allt det lilla som betyder så mycket.

Vårt paradis försvann i backspegeln och troligtvis gick det upp i rök. Minnena kan dock elden inte ta ifrån oss. För vi lever. 🙂
Men det är inte tack vara poliserna som skulle komma och varna oss, utan snarare bondens pappa och vårt eget förstånd.

Om någon vet något om vårt hus så berätta gärna. Det har såklart brunnit upp, men…