Vadan detta glädjetjut?

En snäll vän smsade att hon sett på Facebook att någon hade hittat en katt vid ett nedbränt hus. Hon skickade med en bild och undrade om det var Busan.

Nog var det Busan alltid. Vår söta goa lilla Busan. Hon ser inte så bekväm ut när hon sitter där i bilen, men det fick hon stå ut med med tanke på alternativet. Snart får vi gossa med henne igen. Oj, vad hon ska mjaua. När hon kommer hem efter längre turer brukar hon väcka oss på natten och kliva runt i sängen och prata i minst en kvart. Vi förstår att det är viktiga saker hon har att meddela – men vad?

Tjejen som tog hand om Busan är en tjej som eftersläcker bränder, så vi är dubbelt tacksamma. Hon lämnade kissen till ett katthem. Hoppas få hämta Busan pronto. Vi kör givetvis runt med kattburen fall i fall att något sådant här skulle hända eller att vi skulle fått åka hem och hämta henne.

Tack snälla, både till  upphittaren, smsaren och katthemmet som tar hand om henne nu.

Vi är på Dalecarlia nu. Vilket lugn. Vilken utsikt. Vilken härlig spaanläggning. Vilken god mat. Vilken rolig grej med is utanför bastun. Små iskulor som man kunde använda på bästa sätt. 🙂

När vi hade badat färdigt och kommit upp på rummet ringde en rar receptionist och sa att om vi vill får vi stanna en extra natt. Man tror knappt sina öron. Supersnällt.

Snart Busan, snart!

En gång… Alltså, jag är väldigt hundrädd måste jag först berätta. En gång när jag kom promenerande “hemma på min gata i stan”, närmare bestämt på Grev Magnigatan i Stockholm, så kom det en gigantisk doberman galopperande emot mig på långt håll. Satan i gatan vad rädd jag blev. Hade jag lidit av hjärtsvikt, så hade hjärtat sviktat just där och då. Jag kan inte påstå att jag tänkte. Något snurrade i skallen, men jag kom inte på hur jag skulle komma undan den skenande hunden. Samma hund som galopperade nyss. Jag vred mig åt höger mot huskropparna, tog tre långa steg framåt och ställde mig med näsan tryckt mot väggen, slutade andas och hoppades att hunden inte skulle se mig.

Lite så känner jag mig nu.

Hur gick det då med hunden? Tackar som frågar. Utmärkt. Den struntade högaktningsfullt i mig och jag gned mig på min husfasadskrapade näsa, kände mig lika dum som jag var och tänkte att ja men det gick ju bra.

Det kommer det här också göra.

Just nu är vi i ett läge där vi borde göra något vettigt åt vår situation. Istället bokar vi in oss på Dalecarlia och åker uppåt en sväng. Jag blev tipsad om stället av tjejen men det underbara leendet och som har haft koll på oss hela tiden under skogsbranden. Hon tycker att vi ska åka dit och “bli lite ompysslade” och då gör vi det 🙂 och det ska bli jätteskönt. Tack för tipset “Sunshine”!

Vi är inte riktigt så ansvarslösa som det låter. Vi har, som jag skrivit om tidigare, fått många generösa erbjudanden om boende så, det är inte så att vi står boendelösa på måndag när barnen börjar skolan. Det skulle bara vara så skönt att  få en hint om när det kan bli aktuellt att få komma tillbaka hem. Såklart att det är svårt att bedöma, men så där lite svävande ungefär, så man vet vilken typ av boende man ska rikta in sig på. För snart är det dags att agera.

Just nu när jag ligger här och skriver hör jag hur det regnar ute. Aldrig har det väl känts så bra med regn. Regna på, regna på! Låt vätan tränga sig djupt ner i markerna, ner i mossarna och ta död på allt som glöder och pyr. Sen när de fått koll på elden, eftersläckt och allt vad de ska göra, då beställer jag lite blåst. Så mycket blåst att träden som står och luras ramlar omkull och skogen blir säker att gå i igen. För då…

På lördag morgon efter en god natts sömn ringde telefonen. Mannen som Chrille åkte med och letade efter Busan hade ett positivt besked att lämna. Busan hade siktats igen och fått pyttipanna och klappar. Oj, vad hon måste ha spunnit. Jag antar att det var någon som delade sin lunch med henne. Det värmer ett kattmattehjärta. Alla som har husdjur förstår hur glad man blir. Det är familjemedlemmar vi talar om. Och det är ju så snällt att bara ta sig tid att ringa och tala om det för oss. Han har nämligen fullt upp ändå.

Det var fortfarande ovisst om det kommer att bli något mer tillfälle snart att få försöka komma ut och hämta Busan. Det är full aktivitet hela tiden och vi får inte vara i vägen såklart. Men jag skulle kunna tänka mig att åka bandvagn och hämta henne, blink blink.

Ytterligare två erbjudanden om boende har vi fått. Det är så fantastiskt generöst så tårarna trillar varje gång. På måndag ska vi börja fundera på allvar vad som är bästa lösningen för vår familj tills vi får komma tillbaka till torpet. Det vi undrar hela tiden är om det handlar om en vecka, en månad eller…? Om en vecka börjar ungarna skolan.

Igår skjutsade vi Jeppe till en kompis för övernattning. På andra sidan av de öppna fälten bor han och hans familj, som varit riktiga stöttepelarna, på flera sätt, genom hela den här tragiska skogsbranden. Bella fick följa med kusinerna med föräldrar på ridning. Det var toppen det. Det är skönt att få glömma för en stund.

Och vi i Brandbo blev bjudna på världens godaste kräftor. Chrilles bror och hans fru hade både fiskat och kokt dem och det är de grymma på. Tack Bosse och Anna! Det fick oss att glömma för en stund. Det var faktiskt det godaste jag ätit sen….sen…sen… förra årets kräftskiva med era kräftor!

Bild: Anna Persson

Ser gott ut va!!!?

Chrille åkte med sällskap ut till torpet i förrgår, med tillstånd från räddningstjänsten, för att som vi hoppades rädda katten Busan. De åkte inte till en nyrenoverad timmervilla med pool, som det skrivits om i media, utan en enkel liten timmervilla med vanlig hederlig panel och en numera sönderskuren plastpool (vilket vi är glada och tacksamma för).

De fick vänta länge innan de fick klartecken att åka iväg. Halv nio på kvällen påbörjade de sin färd på slingrande grusvägar. Chrille var på helspänn och väldigt nervös. Det talas om sönderbrända rötter och träd som faller tyst. Scary. Han visste inte heller vilken syn som skulle möta honom. Han visste att huset var ok, men inte hur det såg ut överallt runtomkring torpet eller hur det skulle vara inuti.

Allt var sig likt vid de öppna fälten. De åkte in i skogen och där var allt som det alltid varit ända tills det var ett par hundra meter kvar till första grannen. Där stod det en bil med en vattentank. Till vänster har de markberett och skapat en bred väg som tydligen går hela vägen till Gärdsbo. En riktigt stor vattenslang, kanske 25 cm i diameter, låg utrullad ända från Hörnsjöfors till den här vägen. En mindre slang som var ihopkopplad med den stora låg utrullad på den nygjorda vägen, troligtvis hela vägen till Gärdsbo. På den mindre slangen kan man sedan koppla på ytterligare slangar ifall en uppblossande skogsbrand kräver det.

Det stod två brandbilar precis vid första grannens hus. Eftersom de mötte ytterligare en brandbil parkerade de redan där och gick sedan upp mot torpet. På höger sida såg de spår av branden med svedda träd och svart mark. När de närmade sig vårt ställe hade skogen brunnit på vänster sida, på samma sida där vår uppbrunna bibod stått. En teori om hur biboden började brinna är att elden har hoppat snett över sjön till snåret nedanför biboden och på såvis har denna sedan fattat eld.

Det enda som fanns kvar av den vinterbonade ekonomibyggnaden var tegelpannor och några stålskelett från vår hyveln och kyl- och frys. Någon meter från den uppbrunna biboden stod växthuset kvar med ätfärdiga gurkor och röda tomater. Av barnens studsmatta fanns endast skelettet kvar. Poolen som stod några meter framför boden såg tämligen intakt ut,  eventuellt smått förvriden av värmen. På höger sida var det bränt in mot vora bikupor. Men precis runt dem var det grönt och fint. Ett par meter bakom dem var det svart igen.

Till hälften hårdgrillade äpplen satt på äppelträdet en bit från boningshuset. Presenningen över vedhögen är uppbrunnen en bit. Vedtraven är svart hela vägen på vedens gavlar. Vi har hört flera som sagt att de måste ha vattenbombat vårt hus. Annars begriper de inte hur det har gått till att det klarat sig.

Skogen till höger om boningshuset hade inte haft med branden att göra alls och skogen på andra sidan vägen såg ut som den brunnit på marken. Hurvida skogen var skadad får vi veta så småningom.

När de gick bort till grannens hus visste de att de skulle mötas av synen av enbart en skorsten. Det hade brunnit sporadiskt runt om hela deras tomt. Chrille upplevde att utsikten på vänstersida bortanför den uppbrunna ladan som öppen och vacker. Det gick att förställa sig hur fint det kommer att bli utan det svarta.

När de letat klart efter katten, utan framgång, var det dags att ta sig tillbaka igen. Det hade hunnit bli lite rått i luften och lite mörkare. När de kom till platsen där vattentanken stod kom det en stor bulldozer från skogen som skulle få påfyllning av diesel. Bulldozerns arbete var att fortsätta med den nya vägen, fast nu åt motsatt håll mot Sörhörende.

Åter tillbaka till Hörnsjöfors mötte de flera militärbandvagnar fulla med personal på väg ut till skördare och bulldozers för att skydda dessa mot fallande träd. Under hela resans gång brummade de stora vattenbomplanen ovanför trädtopparna och Hörnsjöfors herrgår för att fylla på tankarna i Hörendesjön. De flög i full fart, touchade vattenytan och på tretton sekunder var tanken full och de lyfte igen. Hela processen med att fylla och släppa vatten tog ca 4-5 minuter.

Platsen runt Hörnsjöfors var full av aktivitet. Där befann sig militärer, brandmän, bönder och övriga frivilliga. Miljön, alla ljud- och synintryck tillsammans gav känslan av att befinna sig i en krigszon. Många såg slitna ut, säkerligen med alldeles för få timmars sömn. När ska de få sova ut? Hur länge ska de orka?

Chrille pratade med en man som sa: “Det är bara snö och vinter som kan tämja branden.”

Jag är rädd för att han har rätt.

Igår hörde ytterligare vänliga själar hört av sig om olika saker. Det är så mycket gott i alla så man förundras och jag kan säga att det känns bra. Själv känner jag mig rätt usel. Alla jobbar och sliter. Vissa alldeles för länge och mycket för att det ska vara bra för hälsan har jag förstått. Och vad gör jag? Har fullt upp med att få i mig frukosten. Känns sådär.

Två biodlarvänner har hört av sig och erbjudit boende. Helt fantastiskt snällt. Andra vill veta att det är ok och erbjuder hjälp av olika slag. Tack för all omtanke!

När vi lämnade torpet var vår katt Busan på en tripp sedan tre veckor. Det är en vana, eller som vi tycker en ovana, hon har. Vi gjorde i ordning så att det fanns mycket mat och vatten ifall hon skulle komma tillbaka om inte vi var hemma.

Igår fick vi information om att en kvinnlig brandman hade hört Busan gå och jama inne i torpet. Stackars kissen. Tänk vad hon undrade varför inte vi var där och var de andra katterna var. Hon var alldeles ensam.

Vi har alltid luckan öppen så att katterna kan gå in och ut. Det vi blev oroliga över var om något hade hänt med luckan så att det bara gick att komma in och sedan inte ut. Vi ville såklart bara och hämta lilla Busan omgående, men det är inte helt enkelt som läget ser ut nu.

Ännu en genomgod man ordnade så att vi skulle få åka dit och hämta henne. Vi slängde oss i bilen från Fagersta och åkte över Avesta till Västerfärnebo, där vi blev uppmötta av mannen i fråga. Polisen tillät bara en av oss följa med genom spärren, så Chrille åkte med och jag tog mig upp till bygdecentret. Där gickjag gott sällskap och det var jag glad för med tanke på att det tog lite längre tid än beräknat. Jag hade kunnat vänta en vecka bara vi fick försöka få tag i katten.

Chrille var till alla tre husens trädgårdar och ropade. Ingen kisse. Skit. Det hör till saken att det var tydligen igår någon hade hört henne jama. Hon kanske har gått på tur igen. Det känns inte bra, men det är som det är. Hoppas att vi får möjlighet att komma dit snart igen. Jag önskar försås att kattburen hade fått stå kvar och att om någon hade råkat se henne där ute kunde man tjippat in henne i buren och tagit med henne ut ur farozonen. Men det är förstås en naiv tanke.

När Chrille kom hem visade han foton och berättade allt han kom ihåg att han hört och sett. Vi lyssnade med stora öron. Ett par meter bakom bikuporna hemmavid var det svart. Det surrade i de kuporna han lyssnade i så troligtvis har vi minst 12 levande samhällen. Det du Ove! 🙂 Frågan är bara när vi kommer att få åka dit på riktigt så att säga.  Annars får de väl invintra på sin honung för första gången.

Dags att gå och lägga oss. Vi skulle bara surfa lite och kolla på nyheterna. Plötsligt hör jag Chrille ropa på mig alldeles uppskärrad. Min stackars lilla mamma hade gått och ramlat i trappan och låg i buskarna. Blev så himla rädd. Hon hade ropat på oss och vi hörde henne inte. Svullen som tusan på ena knäet och foten. Det blir raka vägen till vårdcentralen imorgon.

Imorgon är en ny dag.

…kan man bli ledsen för samma sak?

Nu har 3 nätter spenderats borta. Fast vi är lite “hemma”. Är hos Chrilles föräldrar igen. Ingen rök i luften när vi andas. Prio ett.

Som så många andra följer vi alla nyheter på tv, radio, tidningar och nätet. Vi såg de fyra stora flygplanen sväva runt uppe i luften ovanför Åmänningen innan de skulle hämta upp sin första påfyllning av vatten igår. Jag hör dem just nu. Och en helikopter. Ljud man inte är van med att ha konstant i bakgrunden. Det blir en speciell stämning.

I förrgår fick grannen veta att deras hus brunnit ner och att enbart skorstenen stod kvar. Fruktansvärt sorgligt. Vi har haft så otroligt mycket att jobba med i år så vi har knappt hunnit stanna till och fika med dem. Dels har biodlingsverksamheten tagit väldigt mycket tid med tillverkning och det löpande, vi har haft storstädning på tomten med en faslig massa körningar till soptippen, vi har målat biboden och de sista penseltagen togs förra veckan, vi har forslat bort ett gammalt skjul som rasat ihop (vi var dock inte klara med det arbetet och en extra lyckad medborgare, som säkert har rösträtt, anmälde oss till kommunen för nedskräpning), vi hade plockat rötter till förbannelse på lilla jordplätten osv…

I måndags när vi tog vår “vanliga” tur upp i skogen för att se hur det såg ut med röken stannade vi till vid grannen och hojtade: “Kaffe!” Direkt hoppade grannfrun upp och sa: “Jaa, vad roligt!” Och så pep hon in och fixade kaffe med blåbärspaj och vaniljsås.

Så satt vi där under den vackra eken, som gav skön skugga i värmen, andades brandrök och pratade. Samtalet handlade såklart om skogsbranden som var på frammarsch. Jag frågade: “OM våra hus brinner upp bygger ni nytt då?”

Vi tog oss tid just där och då. Jag kommer aldrig glömma just den fikan eller alla de trevliga stunder vi har haft i det huset med grannarna, deras goa barn och barnbarn för den delen. Hoppas de bygger nytt. Vi skulle sakna dem nåt gräsligt om de inte gör det. Och jag ska springa där jämt och skrika FIIIKA. Hihi.

Grannen smsade igår kväll om nyhetssändningen på TV 4 22.00. De hade visat bilder från en gård där bara lekstugan fanns kvar. Det gick inte att titta på sändningen igår i efterhand. Vaknade lite efter 5 i morse. Tittade direkt på 22-avsnittet och var det deras tomt? Är det så det vetter till? Jamen jo, det ser precis ut som deras tomt.

Hur många gånger kan man bli ledsen för samma sak?

Hur många gånger som helst!

Chrille fick en bild på torpet nyss av en underbar man.  Det står där med grön gräsmatta runt om sig. Duktiga lilla makalösa torp. Envist har det kämpat emot. Det väntar på oss. Och vi längatar efter det så in i…bänken.

Vi grinar av lycka. Igen.

Hälsningar

Familjen Lipsill

Det finns människor som vi känner en otrolig tacksamhet till. Alla de som sliter dag och natt med att släcka branden på diverse sätt. Alla bönder som vänder på sin skörd för att hindra spridning. Alla som hjälper till med allt möjligt och omöjligt.  De personer som ser till att skaffa besked om hur saker och ting ligger till, när man undrar och våndas så. Alla som gör något.

I dag fick vi besked av bonden (det finns bara en bonde i vårt liv 🙂 men många bönder) att vår nybyggda bibod har brunnit ned, men att huset står kvar och verkar intakt. Fattar inte att han vågade åka dit. Hela familjen grät av lycka för det beskedet.

Någon ska ha skurit upp poolen så vattnet fick göra lite nytta. Det dräller av modiga män i Västerfärnebo tror jag bestämt. Och kvinnor. Konstigt att biboden brann ner några meter från plastpoolen utan att poolen smälte.

Det brann tydligen runt omkring bostadshuset. Tänk att vårt tappra, lilla underbara torp står där och svettas och står emot. Hoppas, hoppas, hoppas att det orkar hela vägen. Då ska det få en puss mitt på taknocken.

Alla har väl en relation till sitt hem. Vi är verkligen tokiga i vårt tåååp. När vi ska åka iväg ett par dar vrålar hela familjen Knasboll “Hej då Tååååpet”. Vi har ringt till det idag. Att det inte svarar kan vi väl hantera, men att telefonsvararen går på genast känns inte lika bra. Men det kan finnas flera skäl till det.

Många frågar hur vi mår och har det. Det pendlar mellan galghumor, allvarliga men optimistiska samtal och gråt. Det funkar. Vi fixar boende allt eftersom har vi sagt.

Natt 1 Brandbo
Natt 2 Örebro

Vi tillbringade dagen hos vänner i Västerås. Vi ville andas luft som det inte fanns en gnutta rök i. Vi bestämde oss för Örebro. Vi åkte. Det kändes bra. Vi fick punka på husvagnen på motorvägen. Ut. Kliv 60 steg. Upp med röda triangeln. Hoppas Chrille fick med den hem. Vi äger eventuellt så få saker nu, så vi ska vara rädda om de vi har. Även röda trianglar. 4600 kr kostade det kalaset – slurp. Vi kom till Örebro. Vi parkerade. Kliver ur. Tappar halva sulan. Går låghalt in påhotellet. Klänningen har under dagen både hamnat på rätt håll och är inte längre ut och in. Visst några hål och lite målarfärg och på tok för kort. Tjejen i receptionen skämde bort oss rejält. Här kan vi bo.

Natt 3 Det behöver vi inte fundera på nu. Ett dygn till dess.

Den som undrar om den ska sitta kvar och invänta evakueringsbesked ska komma ihåg att de gör det på egen risk. För våra grannar var evakueringsbeskedet KNAK, SPRAK, DÅN. För oss var det DÅN, bondens pappa och självbevarelsedrift.

Lev väl!

Vi sitter i Brandbo hos Chrilles föräldrar och är glada att vi lever. Barnen är i tryggt förvar hos vännerna i Västerås. De säger på tv att inga hus har brunnit upp. Vad bra! Då har vi huset kvar då.

I förrgår eftermiddag någon gång, det är svårt med tidpunkter just nu, stannade en polisbil till hos grannen. De sa att om det blev dags för evakuering skulle de komma tillbaka. Tryggt.

De kom aldrig tillbaka – ingen annan heller. Därför är vi glada att vi lever. Vi är chockade såklart, men en liten chock ska man väl kunna hantera.

*************************************************************************************************************
Vi steg upp på morgonen och satte igång att plocka ihop viktigheter och hjärtesaker, som vi lade in i mammas husvagn.
En underbar människa från Sala ringde under dagen och frågade om vi behövde hjälp med att flytta bina. Vi bestämde oss tillsammans för att flytta bina till kvällen och Chrille och jag gick ut i bigården och förberedde. Vi plockade av ett par skattlådor på nästan alla samhällena och stoppade in dem i “Biboden” där det redan stod ett gäng honungslådor som väntade på slungning. Sedan satte vi på spännband på ett håll. Flustret skulle vändas på kvällen och ett spännband till skulle på då. Ett extra spännaband skulle jag lägga på alla kupor. Det glömde jag.

Egentligen ville jag bara stoppa in all honung i släpet och sedan fylla på med möbler, men vi skulle ju flytta bina i släpet till kvällen och de skulle ju säga till om evakuering. Några kartonger med honung hade jag fått lov att ställa i Västerfärnebo Lanthandels kyl. Fall i fall. När vi kom dit var det full aktivitet på flitiga,vänliga och hjälpsamma människor.

Det blåste kraftigt och vi spanade hela tiden efter röken vi haft koll på sedan första dagens larm om skogsbrand. Plötsligt hör vi hur det dånar från skogen. Åh, fy fan! Det har dånat från skogen en gång förr. Det var när det regnade något fruktansvärt för ett antal år sedan. Då rann det en trettio meter bred flod över lilla grusvägen. Det var läskigt. Men det här dånet var fruktansvärt. Det krävde, det ville ha. Någon hade sagt att när det brinner i grantopparna kan det gå jävligt fort.

Ungefär samtidigt kom bondens pappa cyklande förbi. Han hade varit upp och cyklat i skogen för att reka. Hans absoluta tips var typ att det var dags att dra för det går fort nu. Det bara att slänga sig i bilen. Inte ska bara, utan direkt. Kanske var det han som räddade oss. Det var skräck i hela ens väsen.

Alla vi tre grannar stack iväg och lämnade våra älskade torp kvar.Och ungarnas grejor. Och gammelbjörken. Och bina som jag glömt lägga fram spännband till. Och en katt som varit på vift i flera veckor. Och hela lilla verksamheten Kempes Skogsbod med sin “Bibod” med rekordskörden av honung. Och växthuset med gurkorna. Alla blåbär. Alla hallonsnår. Och lilla minipoolen som jag klorerat och rengjort filter på in i det sista. Och björnhallonen som vuxit upp från ingenstans i år. Och syrenerna. Och allt, allt det lilla som betyder så mycket.

Vårt paradis försvann i backspegeln och troligtvis gick det upp i rök. Minnena kan dock elden inte ta ifrån oss. För vi lever. 🙂
Men det är inte tack vara poliserna som skulle komma och varna oss, utan snarare bondens pappa och vårt eget förstånd.

Om någon vet något om vårt hus så berätta gärna. Det har såklart brunnit upp, men…

YMPA, YMPADE, YMPAT – HONUNG

Nybörjarguide för ympning. Behövs en sådan?  Kanske, men det finns redan flera guider på nätet t ex:

1        –        2      –         3       –       4       –       5

Som guide för ympningens konst är/vore jag ytterst olämplig, bland annat med tanke på min ringa erfarenhet, en gång. Resultatet blev visserligen gruvligt bra på ett ödmjukt sätt. 😉 Ibland är man på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och har rätt temperatur vid alla tillfällena.

Årets ymp står i kylen och den blev helt olik förra årets. Då blev den genomskinligt kolafärgad, knäckklistrig och supermumsig. Nu blev den krämigt vit och supermumsig. Hur kan det bli så olika? Allt har sin förklaring i temperaturer, vilken sorts honung man ympar och vattenhalt. Eller så…

Varför ympar män? Jag vet inte, men mitt skäl till att ympa, är att det tar en faslig tid för vår honung från skogen att gå ihop, tjockna eller kristallisera, som man säger i biodlarkretsar. Den brukar inte ha gått ihop till honungsbedömningen långt in på hösten. Det är ju bra egentligen, för då är den är som nyttigast och även godast, i mitt tycke, när den fortfarande är flytande. Hur som helst, när jag ympade honungen förra året gick den ihop på 2 veckor. Eller så…

Detta är alltså inte en guide, utan bara en berättelse hur jag gjorde:

1. Jag bestämde mig för att ympa mängder om 50 kg honung. Man ska kunna röra ihop ympen med den nyslungade honungen och då är 50 kg en hanterlig mängd.

2. 3 % av totalvikten 50 kg,  det vill säga 1,5 kilo, nyslungad honung, hällde jag i en liten butt. Butt lärde jag mig att det heter av tre små dalkullor, som nu blivit tre stora hallänningar och som förmodligen lärt sig att det heter bytta där nere. 10% av 1,5 kg, dvs 150 gr vägde jag upp av kristalliserad honung från förra året och tjoppade ner den i den nyslungade honungen. Sen fick elvispen jobba i ca 1 minut. Ympen blev så trög, att det osade om maskinen. Kan du inte räkna till 60 sekunder eller har ett extremt kort minne så du glömmer vad du är på när du räknar, eller inte har ett tidtagarur i närheten, så kan du sjunga exakt 2 verser av Gullefjun, så blir det toppenbra tidsmässigt. Sjung inte för fort och inte för långsamt!

Det var en kyckling som hette Gullefjun, han skulle ge sig ut på promenad.
Och solen lyste och gräset lockade och hela världen var så hjärtans glad.
Det fanns ett hål uti hönsgårns nät, där genom trippade med lätta fjät,
den lilla Gullefjun, med mjuka silkesdun och alla hönsen sa: Ka-ka, ka-ka!

När Gullfjun kommit en bit på vägen, då mötte han en svart och gammal katt.
Men Gullfjun trodde inte han var farlig, så han blev inte rädd ett enda skvatt.
Men katten slickade bums sin nos, han tänkte nog av Gullfjun göra mos.
Den lilla Gullefjun, med mjuka silkesdun. Och alla hönsen sa: Ka-ka, ka-ka!

3. Vispade sedan ympen med elvisp 2 ggr om dagen i 3 dagar (den ska vispas i 1-3 dagar) ca 30 sekunder, en vers Gullefjun. Antal dagar beror på vilken honung man gör ympen på och vilken vattenhalt honungen har. Är det nyslungad rapshonung går det fortare (men det är väl ingen som ympar rapshonung antar jag) – är det skogshonung tar det längre tid. Tror jag. Eller så… Har inte hittat några veten-vetenskapliga dokument att stödja teorin på. Ympen är klar, när den känns fast, när den är nyuttagen från kylen och blir krämig efter elvispningen.

4. Innan jag började slunga den stora mängden vägde jag slungkärlet. Det vägde 2 kg.

5. Sedan letade jag efter en lämplig kropp, som skulle orka bära hela honungskärlet med 50 kg honung. Jag lät kroppen hålla honungskärlet utan honung och vägde sedan de två tillsammans. Oj, oj, oj. 102 kg muskler och plast. That´s my man and my tjärrl.

6. Hällde i ca 5 st blå hinkar gyllengul, nyslungad honung, som runnit igenom grov- och finsil i stora honungskärlet. Nu bad jag kroppen fatta kärlet med honung och ställa sig på vågen. Det vägde exakt 150,5 kg. Perfekt. Vilken känsla! 150,5 kg-102 kg(kroppen) = 48,5 kg och med ympen på 1,5 kg = 50 kg.

7. Jag tog en större hink och rörde ut min ymp med dubbelt så mycket honung från den nyslungade honungen, så ympen blev mer lättflytande. Sedan tömdes ympen ner i det stora kärlet med nyslungad honung under omrörning, så ympen fördelade sig jämnt i hela kärlet. När honungen såg väl blandad ut tappade jag upp den på lämpliga burkar, ända upp till strecket som syns högst upp i burken. Då säljer man 700 gram honung i en 700-grams honungsburk. Det är både lämpligt och tanken, men inte lika ekonomiskt som att välja att inte fylla burken.

8. Man kan låta burkarna stå framme ett dygn innan man ställer in dem i kylen. Jag ställde in mina i kylen direkt och det gick bra.

9. Sedan gick det två veckor så var honungen kristalliserad och riktigt supersmarrig. Fast jag föredrar min honung som fått kristallisera i lugn och ro.

10. Man kan fundera över varför svensken absolut vill ha honungen kristalliserad och “rörd-till-förbannelse-innan-det-är-dags-att-tappa-upp-så-den-blir-bäbislen”? Om man vill. Eller så…

Slutinfo: Jag gjorde en ymp till nyss. Den blev som förra årets.

Hittar du några felaktigheter i texten så upplys mig gärna!