Lördag

Vaknade av dånet från regnet mot husvagnens tak. Det är faktiskt lite obehagligt med det ljudet. Låter mycket av lite, och följaktligen låter det väldigt mycket av mycket. Barnen gillade det inte. Inte jag heller. Det hade regnat länge. Vi hade läst om översvämningar. Kan det bli översvämning här? Nej, det kan det inte. Det har funnits somrar då det regnat så här väldigt länge. Ingen risk.

Jag spanade in väderprognosen och det var 0,2 mm den timmen och 0,4 mm den andra timmen osv. Jag berättade för barnen hur lite i mm regn det verkligen kom om dagen. Sedan berättade jag för dem om när det regnade så otroligt mycket i torpet. Då kom det mer än 100 mm på en timme och blixtarna gav sken åt hela spektaklet.

Det är väl lite katastrofvarning i oss just nu. I alla fall i barnen och mig. Ja, och när barnen ville att vi skulle packa ihop oss så fort som möjligt, fast att klockan bara var runt 6-snåret, så gick vi med på det. Frukost först var vårt enda krav. Så blev det. Man gick inte torrskodd till bilen kan jag meddela. Lätt uppkavlade byxor och barfota var att rekommendera, så nog var det blött alltid.

Vi lämnade den blöta camping till allas belåtenhet.

Försökte fortsätta göra listan på grejor i företaget när vi satt i bilen. Satt illa. Så illa som man sitter mellan två barn som klämmer ihop en. De läste uppenbarligen vad jag skrev då för de flyttade båda två ut mot sidorna.

Passerade Marbäck. Ingen av oss fem såg det vi ville se. Bror tycker att det är bra att vi har en optiker i släkten. Och en blivande psykolog. 😉

Kl 13.00 öppnade de “vägen vid Gärsjön” i fredags. Vi hade inte sett den informationen själva på lördagen, utan jag fick ett sms av bror min. Det tog en stund innan jag svarade, så han hann skicka ett sms till innan han frågade om jag dött av upplysningen. Nej, jag dog inte men…

Jag ringde upp Vattenfall. Vi vill veta när elen kommer vara igång igen för vår del.

Det fanns ingen uppdaterad information sen i torsdags och informationen var att Vattenfall har fortfarande inte tillträde till området. Hela världen får åka till alla Gersjötorpfastigheterna, men inte Vattenfall. Då måste det vara så att elledningen går där skogen inte är säkrad och då kan det ta ett tag.

Chrille ringde 113 13 nästan direkt efter mitt samtal till Vattenfall. De hade ingen detaljerad uppdaterad information alls om vår lilla by på lördagen.

Obs! Redan på onsdagen lämnade polisen information om att vägen var säkrad till och med grannen med det nedbrunna huset. Då fick man åka dit med id. Vi talade då om för polisen att vägen inte var säkrad, i vart fall var inte ett enda träd fällt kring fastigheten. Han ryckte typ på axlarna och sa att det var den information han hade fått.

Eftersom “vägen vid Gärsjön” var säkrad redan på fredagen kl 13, innebar det att de måste ha röjt på torsdagens eftermiddag fram till fredag k.l 13.00. Vid det här laget känner vi inte något större förtroende för vare sig den ena eller andra. Chrille berättade därför för 113 13 hur det såg ut hos grannens i torsdags och med tanke på polisens “information” då var vi oroliga att de släppte på allmänheten utan att verkligen ha säkrat. Han berättade även för dem på vad de sagt på Vattenfall.

Det gick några timmar. Då ringde en dam från Länsstyrelsen upp. Chrille drog samma visa en gång till.

Efter ett tag ringde en snubbe upp från räddningstjänsten och Chrille drog samma sak ytterligare en gång. Mannen i fråga berättade att alla som varit drabbade av branden och som hade hus att flytta tillbaka till hade flyttat tillbaka hem. Chrille förklarade då, samtidigt som vi andra ser hur axlarna sakta åker upp mot öronen för att fastna där i ett tämligen spänt och onaturligt läge, att vi har inte har flyttat tillbaka och vi är permanent boende och har två barn. Och att det beror på att vi inte har någon el. Och har vi ingen el så har vi inget vatten. Och har vi inget vatten, så har vi ingen toa. Och har vi ingen toa, så kan vi inte äta. Men det är inga problem för vi har ingent ström till kylskåpet heller. Ja, bara lite trevlig info sådär.

Orka, min älskade! Orka!

Mannen skulle återkomma.

Det gick ett tag och mannen ringde igen. Det hade blivit ett missförstånd i kommunikationen mellan Vattenfall och räddningstjänsten, sa han. Dessutom skickade han upp en man för att kolla säkerheten vid grannens hus.

Mannen som skulle kolla säkerheten vid grannens hus ringde. Han stod vid vårt hus och han hade hört att det var något träd som höll på att falla på det.

??????????????????????????????  Vad? Jag viskar tyst – viskleken – sen tänker jag på Kirsti.

Nä, så här är det…..sa Chrille.

Då sa den mannen att det redan var röjt vid grannens hus.

Okej? Låter bra. Men tror vi på det?

Det ringer en ny man = NM. Ungefär så här sas det:

NM sa att en lösning för elen kan ta lång tid, för det vet man ju inte när det går att få fatt på en skördare. C: Vad är lång tid för dig? NM: Det vågar jag inte svara på. C: Nähä

Kommentar: Hur tror just den primaten att vi ska ta just det ickebeskedet?

NM berättar att elverket och vattenpumpen som står nere på vår lilla strand kommer förmodligen att stå där det står tills det inte behövs längre. I samma veva berättar han att branden kan pågå i två år. Han upprepar sig väldigt många gånger. Han ältar om mossen som pyr.

NM säger också att grannens tomt nyligen är säkrad. Vi tvivlar tyvärr, trots hans ord, på det. Eller kan polisen som typ ryckte på axlarna verkligen gjort något av vår information, efter att han eskorterat grannen till deras hus. Då borde det blivit uppenbart även för honom.

Jag ringde till grannarna. De skulle åka till sin tomt under lördagen och dem litar jag på. De uppger att tomten faktiskt har säkrats.

Mycket bra nyheter. Mycket, mycket bra. Då visade det alltså sig att de bara hade varit lite tidiga med att gå ut med informationen att det området var säkrat . Den ordningen kan man också välja. I min värld var det en lite småtokig ordning som kunde gjort väldigt, väldigt ont för en millisekund. Eller så. Och sen. Rest in peace.

Kan man förvänta sig en kontaktperson som har all information?
När kommer elen tillbaka?
Kan vi ställa krav på att få veta det ungefär?
Kan vi ställa krav på hur lång tid det får ta?
Hur är prioriteringsordningen. Säkra vägen från Gärsjötorp mot Virsbo eller fixa bort skogen så att Vattenfall kan ge oss ström?

Kan vi få ett elverk?
Funkar ett elverk vintern igenom?
Hur många dammsugare kan man ha igång samtidigt med ett elverk?
Hur länge ska vi ha ett elverk med pump på vårt tomt?
Är röken farlig för våra barn, med tanke på att den ligger på typ hela tiden? Har i alla fall varit så tills nu.

En räddningstjänsttjej vid helikopterturen sa att ett brandhärjat område är ingen bra miljö att leva i. Hur länge då? Och närmare exakt vad kan hon ha menat mer än dricksvattenfrågan som jag minns att hon tog upp? Vi har ju barn.
Hur mycket kommer det ryka om snön ligger? Eller kvävs all rök då?
Vad händer med sjön? Kommer man kalka?
Behöver naturen kalkas? Försurning?

Är vattnet ok?
Hur ofta ska det kollas?
Vem står för den kostnaden? För det kostar. Det vet alla med egen brunn.

Chrille pratade med kommunen på lördag eftermiddag, efter alla dessa samtal. Vi förväntar oss underverk och jag hoppas och tror att de är eld och lågor inför den uppgift som vi hoppas att de tar på sig. Det skulle kännas så bra. Vad då för uppgift? Jo, att någon ser till att ta fram information om frågorna ovan.

Eller är det vi som ska finna alla svaren?

Vissa av de frågorna har Chrille kommunicerat till kommunen redan. Andra inte. Vissa av frågorna berör bara oss men vissa frågor gäller många och någon fråga är eventuellt irrelevant, men vi undrar ändå.

Är vi gnälliga?

Eftersom universum är oändligt och det finns oändligt med universum, så borde det rimligtvis finnas oändligt med Ullor som red igår. Eller?

Ja, och igår var vi på Gkås.

Nu går vi i väntans tider. Törebodaleveransen kommer troligen på tisdag. Invintringsgrejor är bra att ha eftersom jag fortfarande är en biodlare. Eller ska vi kalla mig en bidödare istället? Det är minst 6 samhällen som har dött, brunnit upp. Ja, hur som helst kanske någon tycker att jag har haft god tid på mig att beställa och varför har jag inte gjort det tidigare? Då kan jag tala om att jag har inte klarat av att tänka på bina alls. Har helt enkelt inte orkat mentalt. Det hör till saken att bina har absolut inte lidit av min frånvaro, tvärtom skulle jag vilja påstå. Så timingen har varit på min sida. Men nu kliar det i fingrarna. Hoppas och tror att det är ett gott tecken.

Nu kan någon tänka att det var tur att hon inte hade 100 kor. Ja, det var tur, för jag har ingen som helst erfarenhet av kor.  😉

Jag glömmer vid vissa tillfällen att alla grejor har brunnit upp. Det är något vajsing i skallen. Jag tänker på exemplet när lampan inne badrummet har gått sönder. Slutar ni trycka på knappen när ni vet att lampan inte fungerar? Inte jag. Jag fortsätter tills det sitter en hel lampa i igen. Så, då är det inte situationen som sådan, utan en defekt jag har. Det kan låta som behagligt att glömma. Men efter glömskan talar verkligheten om vad som gäller och snart kommer insikten glidande i kölvattnet. Den insikten har börjat ge en reaktion. Allt jävla jobb. Fy fan med timmar som lagts ner på skiten.

För att inte tala om bygget. Först grävde mannen, som bor snett över den uppbrunna skogen, där plintarna skulle stå. Ja, han grävde med
grävskopa och sen gjorde vi slutfinishen med hackor och skopor. Vi grävde och grävde. Hela familjen hjälpte till i omgångar. Det var slitigt, men roligt. Sedan gjöt vi.

Jag glömmer aldrig när vi reste stommen. Hela långsidan var färdighopsatt. Chrille satt i bilen med dragkrok och lina och drog sakta upp det stora schabraket, dvs regeln. Jag stod på andra sidan bland träden och höll i en lina. Det gällde att få upp den (gaveln) och att den stannade där. Ja, om den började tippa åt andra hållet skulle jag hålla emot med min lina. Jag hade lindat repet runt ett träd, som på så vis skulle ge mig mer kraft. Det hela gick enligt plan, men jag stod kvar och höll i repet. Länge. För länge tydligen. För en trevlig man från militären som brukade stanna och prata, stannade och pratade. Efter ett tag sa han till mig: “Du kan nog släppa det där repet nu.” Ja, och eftersom att det låg något i det han sa, så det gjorde jag det med ett lagom ointelligent fnitter.

Han som grävde, har en tjej som ringde och varnade oss på söndagskvällen, dagen innan vi fick lämna för branden. V i skulle tagit henne mer på orden, än vad vi istället valde att göra med de där poliserna som varit till grannen och sagt… ja, ni vet vad. Vi lyssnade på hennes varning, men inte tillräckligt. Det kommer vi aldrig att glömma. Det finns tankar och ett resonemang att reda ut. Vi är, hur som helst, tacksamma för hennes varning.

Den söndagen på eftermiddagen plockade vi ner förtältet och förberedde husvagnen för flytt. Jag plockade hela den kvällen tills de andra sa åt mig att sätta mig på rumpan. Vet ni vad det absolut första jag packade var? Foton? Nej. Pärmar! Bokföringspärmar och pärmar i största allmänhet. Och alla mina dikter och sångtexter och berättelsen. Och mosters bok. Den med blixten. Och mosters troll. Och sen mosters tavlor. Inte alla. Hade precis nyligen ställt undan några tillsammans med ett gäng andra tavlor i biboden, för att det skulle vara snyggt när vi fick gäster. De hade inte hittat sin plats än. Gör det ont eller ont? Mosters skisser fick jag med.

Ja, allt det där spelar ingen roll för huset klarade sig. Men det här hjälper mig. Detta är min terapi och jag hoppas att det inte kommer en faktura. Från dig.

Ligger i en husvagn på en camping i Mariestad och skriver. Och det är jag glad för. Varför ska saker och ting gå friktionsfritt? Jag vet inte. När vi hämtade ungarna vid skolan igår, så kände vi plöstligt kraftig bensinlukt i bilen. Inspektera. Skitbilen, som i vanliga fall är en duktig bil, läckte bensin. Och då sa vi inte mald vete utan hel vete. Mamma! Ska vi inte börja med svärburken igen? Jo, kanske det.

Vad gör vi? Vi är på väg neråt, med slutmål stuga 27. Vi ringer de som har dragit det stora lasset med vår belägenhet under branden. De som har skickat iväg sin egen lilla gosiga katt för att våra katter ska få bo där. Svärisarna. Känns så där att ringa.

Hej på er! Tror ni att..?
Ja.

Vi fick låna svärmors bil. Men vänta. Får man dra mormors husvagn med den?

“Kolla upp det Susanne!”, mullrade en vulkan på väg att få ett utbrott. Och, det kan jag säga att det utbrottet hade nog ödelagt en hel del.

När Isabel var liten ritade hon mycket och döpte sina alster. En gång ritade hon ett gäng tulpaner som var på väga att spricka upp. Den tavlan hette “Tulpanutbrott”. Då tänkte jag. Ett geni är fött. Grattis världen! Nä, nu ljög jag väl lite. Men, apropå geni. Flickungen var ca 3 år. Vi åkte i min lilla Yaris och lillebror har kommit till världen och han hade tillfällligt avbrott i skrik. Dottern säger något där bak och jag hör inte. Då säger hon, alltså lyssna på det här och begrunda: “Mamma det finns kanske inte någon luft i bilen som kan bära ljudet”. Så sa hon med sin lilla 3-åringsröst.
Ja, att jag inte jag körde in i refugen där och då det är ett under. What? Vad sa ungen? Vad menade ungen? Är jag verkligen mamma till ungen?

Tillbaka till:” Kolla upp det Susanne!”

Ringde LW Husvagnar där mamma köpte husvagnen. Frågade om man kan köra svärmors bil med mammas husvagn. Han ville ha en närmare beskrivning. Lämpligen registeringsnummer på både husvagn och bil. Ringde tillbaka när jag kunde uppge dessa. Han hjälpte mig på stört. Tack!

Yes, det funkade. Yes, vi var på g igen. Mullret lade sig. Puh.

Nu är det dags för väsentligheter.

Vi i Västerfärnebo har en liten butik, nämligen Västerfärnebo Lanthandel.

Tips: Ta en tripp till Västerfärnebo. Åk Skultunavägen dit om man kommer från det hållet och titta på den långa brandgatan längs vägen. Stanna till på Västerfärnebo Lanthandel.

Köp t ex 4 kg köttfärs, det världsberömda baconet och deras utsökta rökta skinka. Den skinkan är den godaste som finns. Alltid när vi har övernattningsgäster är det givet med just den skinkan på fruktostbordet. Alla tycker att den är supergod. Bara den är värd 30 mil i bil. Enkel resa. 🙂 Obs! Ring och beställ innan så du vet att det finns hemma.

Efter lanthandelsbesöket kan du åka vidare mot Norberg så får du se var branden har dragit fram och gått över vägen. Kort där efter kan man köra in till Wernergårdens Mejeri och ta sig en fika på deras gårdscafé. De säljer supermumsiga ostar kan jag intyga. Kolla in öppettider
på deras hemsida.

När vi väl flyttat hem igen är alla såklart välkomna att köpa honung av oss och titta på förödelsen på nära håll. Än så länge är det förbjudet område för alla som inte bor där och livsfarligt ett gäng meter inåt skogen.

Västerfärnebo lanthandel tappade mycket försäljning under skogsbranden, eftersom kundunderlaget till stora delar var evakuerade. Affärslokalen var dock ett näste för flit och hjälpsamhet, som var en förutsättning för att de som arbetade med att släcka och förhindra elden från spridning skulle kunna arbeta alls.

Det hör till saken att butiken har svårt att gå runt över huvud taget, för att inte tillräckligt många handlar i den i vanliga fall. Det som är riktigt illa, tycker jag, är att det räcker med en liten insats från oss som bor där. Jag kommer inte ihåg exakt men ungefär något liknande detta gäller: om alla fast boende köper 1 kg köttfärs, 1 kg äpplen, några liter mjölk i veckan så skulle affären gå runt på det. Visst är det fantastiskt. Jag begriper mig faktiskt inte på de som inte stödhandlar där, om de har möjlighet.

Personligen är jag rädd för att butiken inte kommer att klara sig. Det vore så tråkigt och inte alls bra för bygden. Butiken har flera funktioner. Tänker på alla äldre som har det som ett roligt inslag i vardagen. Att promenera till affären och prata lite med personalen är nämligen ett nöje. Det tror jag att de flesta tycker som handlar där.

Torpinfo:
Igår träffade vi en kille från Länsförsäkringar ute i torpet. Han fotade lite här och där och berättade hur hela ärendet kommer att skötas. Det kändes och känns bra. De verkar duktiga på att anställa bra människor på Länsförsäkringar. Bedömningsunderlag: 6 personer 🙂

Idag åkte vi till torpet för att titta och känna efter i lugn och ro hur det känns med det vi fått och blivit av med efter branden. Id-kort var med, kamera var med, bikläder var med.

Vi klev ur bilen och började ströva runt på tomten. Länge stod vi och glodde ner i bibodens aska. Det finns inget att rädda. Men vi ser spår av det ena och det andra. Man skulle kunna beställa en gigantisk urna och lägga askan i. Ja, och sen är försäkringspengarna slut. Då avfärdar vi den idén. Ja, det var inte någon medveten tanke, utan mer som en liten felkoppling mellan synapserna, som så ofta.

Det var så härligt att gå runt där. Det känns lite spännande liksom. Så vant, men ändå så ovant. Vi känner i hela kroppen att det kommer bli så fint, om vi bara ger det lite tid. Och så här får man väl inte säga, tänka eller skriva, men eftersom saker och ting är som de är… så visst ska det bli spännande att se när naturen läker sig och hur den beter sig efter en skogsbrand.

Misstolka inte det.  Vi gick inte och köpte skog för att den skulle brinna upp. Vi hade naturligtvis helst haft all skog kvar precis som den var, med alla favoritplatser henne och denne. Massamosseberget. Snuffeskogen. Storskogen. Lillskogen. Den övergivna stugan. Ja, det är platser som ingen känner till utom vi och några till. Det finns en hisoria. En historia, som vill bli berättad. Den kallades av ett bokförlag för trevlig, och det är den, men trevlig räcker inte för att få bli berättad för fler barn än våra egna, genom att hamna på pränt i bokform. Det sorgliga är att efter skogsbranden är det ingen som kommer kunna hitta alla platser längre, för de finns inte kvar. Inte så som de var. Och, det är inte bara vi som gråter. 😉

Måste bara berätta att vi träffade en trevlig snubbe ute i skogen. Det visade sig vara pappan till tjejen som räddade Busan. Eller rättare sagt, det var de två som räddade henne. Jag vill och har lovat ge tjejen en “tahandomBusanpeng”, men vad svårt det skulle vara då. Pappan såg bara pillemarisk ut när jag ropade en sista gång att han ska säga till dotera att ge mig ett kontonummer, så jag skan skyffla över de utlovade pengarna.

Trodde ett tag att växthuset klarat sig helt. Sen såg det snett ut på ett foto vi taget, så nu var vi nyfikna. Vi tittade noga. Det har smält på några ställen. Vi skördade en gurka. De andra hade gulnat och var mjuka. Den gröna hamnade på kvällsmackan. Gott!

Vi har så gärna velat ha en fläderbuske på tomten. Två har dött för oss tidigare år. Och nu rök den tredje, som hade rekord i torpet med 10 blommor. Inte mycket till att göra saft på, men i alla fall. Två syrener på väg att växa på sig – kaputt. Och en sån där som blommar i gult tidigt på våren. Vad heter de? Forsythia heter de. Den hade inte börjat blomma än någon vår, så vi hade våra förhoppningar till nästa vår. Nu har vi andra  förhoppningar till samma vår.

På vägen hem från torpet mötte vi grannarna med det nedbrunna huset. Vi vände och hakade på. Vi ville träffa dem. Det har varit ringande och smsande, men det är inte samma sak. Ja, de skulle ha poliseskort så vi stannade Hörnsjöfors. Och det här är ett så skämmigt, så jag ska knappt berätta det. Precis när jag  skulle äntligen skulle krama om grannen får jag syn på bondens pappa. Då smiter jag förbi grannen och ger honom, bondens pappa alltså, en bamsekram istället (så gör man bara inte  – men det blev en varm kram efteråt med vår goa grannfru). Och, i vanlig ordning gråter jag, så han hör nog knappt vad detta, något uppjagade, fruntimmer säger. Men jag fick i alla fall ur mig att han hade räddat livet på oss. Han sa att han trodde nog att vi hade åkte iväg ändå. Det var han fick fart på oss att åka då. Och vad som hade hänt annars, det få vi aldrig reda på.

Om någon undrar över hur det går med våra bin så hoppas vi på det bästa. Nästa vecka ska vi påbörja invintringsfasen och då går vi igenom samhällen noga. Det känns bra. Idag var jag hos våra supermentorer. De mentorar eller mentorerar oss på flera plan. Och det behöver vi. En kopp te och och en god pratstund det är balsam för själen. Om ni undrar om inte teet var gott, med den formuleringen, så var det visst det. Gott. Med honung i. Flytande…mums. Jag är så ledsen för att jag inte hunnit ge mina stammisar och butikerna jag levererar till nyslungad honung. Men det kommer. Än är det inte för sent. Om den inte är rökt! 🙂

Jo, en sak till hon Länsförsäkringstjejen hade visst kommit ihåg att ändra till 19 samhällen. Great! Och nu när ett gäng väl har dött – ska jag försäkra ner igen då eller?

Vet vi mer om elen? Nej, När vi var i torpet åkte Vattenfall och inventerade elledningarna med helikopter. Ja, vi såg inte att det var Vattenfall men de flög som de brukar när de kollar linorna vid oss.

Slut

Och här frågade Chrille varför jag har Tigerkaka som rubrik. Det gillar jag! Att han frågade alltså. 🙂

Ringde Vattenfall i går. Vad är på g med elen i vårt fall?

Vattenfall får inte komma in i brandområdet. Ok. Då vet vi det. Då håller vi tummarna för att räddningstjänsten snart har sett till att de får komma in. Ja, om det nu är så att elen är kaputt.

Vi träffade en man från Sala kommun när vi skulle åka helikopter. Det var han som såg till att vi fick besked om skolskjutsen. Han ringde igår. Han ville bara kontrollera att det hade fungerat bra med skolskjutsen. Sådant uppskattas i dessa tider!

En sak till som uppskattas mycket är 3:s agerande. Mobiloperatören. Vi har inte så mycket datamängd för surfning på våra mobiler i vanliga fall och det har gått en hel del med tanke på… Då ringde Chrille 3 och pratade med dem. Då fick vi 100 gig på båda våra mobiler. Supersjysst!

Jag ska fortsätta med min lista på allt vi blivit av med i branden. Fotade allt, eller i vart fall så gott som allt, dagarna innan det brann upp. Ja, det är ju ingen röntgenkamera tyvärr. Svårt med allt innehåll i kartongerna. Dags att tänka till. Tyvärr kommer det inte att hjälpa till fullo. Tror jag.

Vi har fullt förtroende för Länsförsäkringar. Det vi blivit drabbade av tidigare har vi fått ersättning för, utan krångel. Men det är en sak jag är lite brydd över och det är att på söndagen den 31/7 mailade jag länsförsäkringar för att jag kom på att jag glömt försäkra upp mina bisamhällen från 12 st till 19. Ja, det brann i skogen och då vaknade jag. Lite pinsamt, ja. Dagen efter ringde en tjej från Länsförsäkringar hörde jag på mobilsvaret. Jag ringde upp. Nu är jag onödigt detaljerad känner jag. Hon skulle fixa så alla 19 blir försäkrade. Problemet är att jag inte fått något papper på det än. Glömde hon? Jag vet hur glömsk jag är. Ska kolla upp det.

Det har varit fullt upp tidigare. Vi har flängt hit och dit. Nu finns helt plötsligt tid för eftertanke. Jag vet inte om jag gillar det riktigt. Jag fortsätter med min lista, då slipper jag det där med eftertanke. Och shit, vad grejor jag hade glömt om jag inte haft fotona att stödja mig på.

Nu har vi, alldeles nyss, fått besked från polisen att med id får vi komma in och ta oss till torpet. Hur snabba är Vattenfall när de väl får komma in. Vem vet? Jag tror de är grymt snabba. De kanske redan är klara. Om inte…

GO VATTENFALL GO GO! 😉

Oj, vad det känns bra i hjärtat och magen.

🙂 🙂 🙂 🙂

nu kommer det!

Obs! Om någon är intresserad av att titta på bilder, men inte att läsa en massa tjafs, så finns det ett bildspel efter inlägget.

Lördag

Polisen hade fortfarande inte ringt på lördag förmiddag. Chrille ringde 113 13. Jag behöver väl inte tala om att han behövde berätta att vi är permanent boende inom brandområdet med två barn som ska börja skolan och så vidare?

Någon som kan lite om databaser och programmering. Det finns en kund.

När vi träffade polisen, vid helikopterturen, sa han att när vi vill komma till torpet, så är det räddningstjänsten vi ska ta kontakt med.

Nu när Chrille talade med räddningstjänsten, så säger de att det är polisen vi ska prata med.

Ja, men ni på räddningstjänsten ska ha lämnat vårt mobilnummer till polisen, så att de ska ringa upp. Och nu har inte polisen ringt upp. Så nu ringer jag er på räddningstjänsten igen. Precis som jag ska. Och nu får ni säga till polisen igen att höra av sig. Oki?

Nej, det var inte oki! Nu tyckte räddningstjänsten att vi ska ringa 114 14 själva.

Vad spännande det blev helt plötsligt. Ett nytt nummer. Hur funkar det hos dem?

Chrille ringde upp och fick prata med en polis. Denne sa att en annan polis kommer ringa upp.

Tror ni att polisen ringde?

Nej, det tror jag inte att ni tror.

Men det gjorde de. 🙂 Nu går det väl lite för lätt va?!

Vi fick en tid för att hämta grejor i torpet. Söndag 13.00. Det kändes nästan konstigt.

Dagen har tillbringades på en fotbollsplan i Skälby, Västerås. Det var jätteskönt att träffa alla fotbollsföräldrar och prata om det som hänt. Alla har något att berätta. Jag var en urkass fotbollsförälder. Det var sekundfokus på fotbollen. Ja, jag skäms.

Efter matchen åkte vi till kompisarna i Västerås. Mamman i familjen tog med mig på en blåbärstur. Hela sommaren har vi pratat om vår stundande blåbärstur i våra skogar, där vi plockat tidigare somrar. Det var gulligt tänkt av henne. Hon är gullig. Och omtänksam. Hon såg tex till att jag fick ett par sjyssta skor på fötterna. Tyckte väl synd om Chrille som släpade runt på mig i klänning och gräsliga flip flop. Speciellt när vi ska gå in på en restaurang, där det krävs vårdad klädsel. Ja,ja.

Hur som helst, det hamnade inte några imponerande mängder blåbär i min mugg. 1,5 cm på botten, som mest liknade klimakterieblåbär, svettiga och lite svagt skrynkliga. Men vi pratade. Och det var väl vitsen, för vi reder ut mycket under våra blåbärsturer i vanliga fall också. Våra barn är superkompisar så de tar hand om varandra och gubbarna tar en till sju öl och reflekterar över byggnadstekniska detaljer och annat som garanterat är lika intressant. Han är lika gullig han förresten. Och duktig. Och hjälpsam. Han hade gått och köpt grejor för att fixa Chrilles AC i bilen. Och så kom vi i min lilla Yaris. Åh. Snörvel, det är tur det finns resorb.

Söndag

Så var det dags att hämta grejor. Vi var lite prilliga inför att komma dit. Som sagt, kl 13.00 skulle vi ses. Ett par minuter i ett ringde poliserna. De var i Ramnäs. Jaja. Lite tid att andas. Och titta på de militärklädda tjejerna och killarna som slet med att fylla på bensin i dunkar. Jag ville gå och fota dem, men jag kunde inte med det. Den ena  vevade och vevade för att pumpa upp bensinen så de kunde tanka dunkarna. Det såg rätt jobbigt ut får jag lov att säga.

Så kom  poliserna och vi åkte mot vårt paradis. Hum, hum. Nog var det annorlunda. Jag tog jättemånga kort hela vägen där branden hade gått fram. Väl framme vid torpet var det fällt mycket på vänster sida om huset, på båda sidorna om vägen. Helt nya vyer. Det var inte det minsta ledsamt att se det, snarare lite chockartat vid första anblicken. Men det gick fort över. Det gäller att gilla läget. Det kommer att bli skitfint så småningom.

Det vi undrar över är hur blåsigt det kommer att bli. Och sen undrar vi över en sak till. Kommer Jägar´n sluta att åka förbi nu, när det inte finns någon skog att gå i med hundarna? Det vore riktigt trist.

Den som lever får se. Och lever, det gör vi! Och nu tänker jag direkt på bondens pappa. Den mannen får akta sig. Han kommer bli kramad, inte sönder och samman, men oavsett han vill det eller ej. Jag gråter nästan varje gång jag tänker på honom. Det låter inte så smickrande men… 🙂

Vi packade tämligen snabbt ihop våra grejor, eventuellt har poliserna en annan åsikt. Vi hann med att lufta några av våra åsikter. Jag vet faktiskt inte om det var det där med vattnet och gåsen när jag pratade med den ena polisen. Men den andra polisen  höll med vid ett särskilt tillfälle och sa typ: Ja, det är ju så som man själv skulle velat ha det om det gällde en själv.

Det är en bra förutsättning att tänka så, när det gäller mycket här i livet. Vi satte ett GILLA på honom.

Har väl skrivit det förut, men vi längtar att få komma dit och börja röja upp och städa och göra fint inne. Vi lämnade huset i ett mindre kaos och det syns. Vi vill också gå igenom samhällena och kolla om de verkar friska och om drottningen är där. Så det vi hoppas på som etapp ett är att det görs så säkert att vi får åka dit hur vi vill. Dagen efter det kan gärna elen funka. 😉  De har varit grymt snabba med röjningen och fixet av vägen. Wow! På riktigt, om någon tror att jag är ironisk.

Efter att vi åkt därifrån tog vi oss direkt till nya huset. Det kändes både spännande och roligt. Vi vet att det inte är för evigt och att det är ett grymt sjysst hus. Vi fick nycklar och lite genomgång av sådant vi behöver veta. Jag vet inte hur många gånger under den kvällen, som vi sa att det är helt overkligt att någon kan tänka sig att bo i en icke vinterbonad timmerstuga utan tv – för att vår familj ska få bo här. Jag trodde faktiskt inte att det fanns sådana människor. Men jo. En bit bort bor de om jag vill nypa dem i armarna för att se att de är finns.

Vi satte igång att packa upp och bädda och fixa. Det låg täcken, kuddar och lakan på varje säng. Gulligt. Det här känns bra både för barnen och för oss. Mycket, mycket bra.

Nu kommer det en hel drös med bilder. Det är väl mest för närmast sörjande det kan vara kul. Så att säga.

…eller vitt

🙂

Idag har vi hämtat pallen från Biredskapsfabriken med grejor,  som stod och väntade på PostNord i Västerås. Vi kom dit ivriga att snabbt få in grejorna i bilen och åka igen. Vi kommer till en grind. Vi ringer på, precis som det står på skylten att vi ska göra. Vi ringer på. Vi ringer på. Ska man inte vara lite irritabel, när man är/varit utsatt för psykisk stress? Vi ringer på. Vi ringer på. Ring, ring, ring. Åter igen. MEN FÖR I HELVETE! Alla minns inte Kirsti i Idol, av olika anledningar, när hon vrålar typ “Det är helt orimligt!” Ja, det var väl någon stackars falsksångare, som lät när det brast för henne. Så kände vi.

Jag ringer ett telefonnummer till posten som jag ringt tidigare, för att spåra leveransen, som skulle kommit dagen när elden spred sig som värst. En trevlig röst svarar och jag förklarar mitt ärende. Hon är lite roligt skämtsam och säger: Kan du inte dra med en pinne på grinden fram och tillbaka så de reagerar? Jo, det kan jag. Jag ska bara göra åverkan på något träd här bredvid. Men varför? Hon visste inte att det var ca 60 meter till lastkajen eftersom hon satt någonstans i Sverige, utom i Västerås. Vi uppskattade dock humorn.

C har säkert en helt annan uppfattning om metrarna, men jag har svårt med sådant. Jobbade på vattenfestivalen på den gamla goda tiden. Ja, jag hade svårt med att se skillnad på de små och stora ölmuggarna. Men det hade inte kunderna, så det löste sig det med. Nu vill jag inte veta vad ni tänker. Men, det blev grymt med drix för min del, så jag tror att de fick någon slags positiv upplevelse.

Nu kanske någon tycker att en röd tråd skulle sitta fint. Det tycker jag med, i alla fall om man ska sticka en tomteluva.

PostNord. Just det. Tjejen i luren sa att hon skulle fixa det hela genom att ta kontakt direkt med de som var inne på posten. Då kommer en observant kille som kör postlastbil och gör en koves med sin stora lastbil, så att grinden öppnar sig. C körde in. Tjejen kom tillbaks i luren med ett positivt besked att… Det behövdes inte längre för vi var ju inne. Yes!

Då ställde vi oss vid nästa ringklocka och tryckte på knappen. Vi ringde och vi ringde och vi ringde. Jag kan säga så här att det fanns mycket smått och gott á la grisen i säcken, att slänga in i släpet och sen kunde vi ha åkt. Nu var vi ju inte ute efter gott och blandat utan våra biredskapsgrejor, så det var bara att vänta.

Då kom chauffören gående, han som gjorde kovesen, och sa att han skulle säga till någon där inne. Hur skulle PostNord klara sig utan den snubben?

Slutligen kom det en charmig kille, med glimten i ögat och fixade fram våra grejer. Jag tog upp det här lilla problemet med knappen. Jag tycker man ska ta sin roll som kund på allvar. Knappfunktionens betydelse känns som en vital del i deras arbete så…

Ja, det hör till saken att jag hoppade in som ställföreträdande idiot, när det kom en gubbe som ringde på vid grinden. Jag gick dit och förklarade att vi hade haft samma problem och att vi kommer att säga till att de ska öppna så fort vår kille kommit tillbaka. Han såg j-igt sur ut och muttrade bara. Skitgubbe! Han kanske trodde att jag arbetade där med klänning, flip flop och en gravid kärringhandväska skumpande på höften.

Charmige postkillen förklarade typ att “när det står ett släp där då fungerar knappen till och ifrån”. Ja, något i den stilen tror jag att det var han sa.

Jaja, men då så. What?

När vi åkte önskade han oss lycka till med vårt liv och vi önskade lycka till med knappen.

De kunde väl åtminstone satt upp en lapp utanför grinden med en lapp där det kunde stå: Hej, knappen fungerar dåligt. Har ni tur kommer vi och öppnar under dagen.

Idag ringde Chrille SOS information, för att få till att komma till huset och hämta saker inför skolstart och flytt till Broddbo. Halv tio ringde han. Obs, vi har blivit lovade att få komma ut innan skolstart.

Ca 17.00 ringde någon tillbaka.

Information: Skogen är inte röjd. Vägen är inte längre farbar. Man måste eventuellt åka bandvagn.

Oj.

Chrille talade om för personen att han tämligen nyligen åkt vanlig personbil ut till vår fastighet, med godkännande från räddningstjänsten.

De hade tydligen fokuserat sitt röjningsarbete i Stabäck, Hästbäck och Vändvarpet. Finns där också permanentboende med barn som går i skola frågade Chirlle? Då tyckte personen i fråga att vi skulle vara glada som hade huset kvar, och så förklarade hon att de inte hade så bra koll på vilka hus som var permanentboende eller fritidshus.

Breaking news

Vilken empati! Vilken empati? Hade människan ingen skam i kroppen. Troligtvis hade det med huvudknoppens oförmåga att göra, men som alltid – rätt man på rätt plats är en bra förutsättning när det gäller det mesta.

Efter ett par minuter ringer räddningstjänsten upp igen.

Vägen är röjd. Vägen är farbar. Vårt telefonnummer kommer att lämnas till polisen så att vi kan boka upp en tid.

Fan vad fort det gick. 😉

Oavsett, vi blev mycket glada för det beskedet. Från svart till vitt.

Tips från coachen: Nästa gång du ringer upp någon för att lämna viktig information. Kolla upp att du har rätt information innan samtalet. Speciellt om du har 7 timmar på dig.

Har polisen ringt för bokning av tur till torpet?

Svar: Nej

…alltför god för att vara sann

<3 från Chrille och Susanne

Torsdag

Vårt mission possible för dagen: bestämma oss för var vi ska bo. Först skjutsades ungarna till kompisar som de skulle sova över hos. Vi träffade tjejen med det underbara leendet och hennes fina familj och fick höra hur de blev drabbade av skogsbranden.

De hade koll på kossorna. När de höll sig längt bort i hagen, ja då var det väl lugnt. Sen började de vandra. Sakta men säkert rörde de sig uppåt i hagen. Efter ett tag stod de högst upp och tryckte.

Ett budskap hade uppenbarligen kommit med vinden: “Varning, varning, fara å färde!” Bonden som ägde kossorna blev varse via mobilen och det var dags för honom att göra något åt deras situation.

De var inget som brann upp för familjen och elden kom inte i närheten. Men när röken kommer och är som en vägg, då är man väldigt liten. Är det en glödögd fasa som döljer sig bakom den varma röken som skoningslöst rullar mörk och tät emot en? Det i kombination med kyrkklockornas dån i bakgrunden. Kyrkklockorna som ringde och varnade. De ringde, ringde och ringde oförtrutet och till det ljudet skulle de tänka klart och rädda sin familj. Usch!

Alla som bor i området har en historia att berätta. Jag skulle vilja höra dem alla.

Sedan var det dags att åka och titta på hus att hyra. Vi åkte till Broddbo. Vi fick titta på ett urmysigt litet timmerhus i två våningar. Tjejen som äger det är ett energiknippe utan nåde, älvlik och genomgod. Vet ni vad hon sa? Schnörvel. Nä, hon sa inte schnörvel. Vi schnörvlade. Hon sa att om vi inte vill ha den här timmerstugan, så hade hon och hennes sambo ett annat förslag. Jo, de bor på en gård och vill vi så kan vår familj få hyra det huset istället och själva kan de bo i timmerhuset. Man tror inte sina öron. Man tappar hakor. Man vet fan inte hur man ska bete sig för att ta emot en sådan generositet. Jo, man gråter en skvätt.

Om någon tycker att jag har ett dåligt språk som svär lite då och då, så är det helt korrekt uppfattat. Dåligt språk, sa Bull.

Vi åkte iväg till gården. Jäddrar i min låda vilket hus. Chrille och jag bara tittade på varandra. Det var så fint. Det var så rymligt. Det var sådan atmosfär. Det var så vackert rustat. Barnen kommer trivas. Vi kommer trivas. Är det verkligen sant och möjligt? Jaa. Och vi får ha husvagnen där. Obs, Chrille har varit väldigt noga med att kontrollera att det finns plats till husvagnen, så att mormor kan haka på. Så likt som möjligt mot förut. Men ändå så olikt.

Efter den här skogsbranden känns det som att vi är skuldsatta upp över öronen. Hur ska vi kunna ge tillbaka till alla? Eller är det så att betalar tillbaka gör man genom att hjälpa någon annan när den behöver det. Givaren är inte nästa mottagare. Men mottagaren är nästa givare. Så kan det vara. Ja, eller något sånt. Blev lite yrslig där.

Vi har lite olika produktnamn på g by the way. Smokey Honey, ja, det låter bättre än Rökig Honung, Sothonung och Kanderad Honung. Eller som Ola kallar den, Mirakelhonung. Det duger väl!?

Huset. Vill vi? Gärna, mer än gärna, MEGAGÄRNA! Vi flyttar in på måndag.

Mmm, så hoppade vi in i bilen.

On the road again…

… med First Aid Kit är en låt som fått en alldeles speciell betydelse efter branden.

Onsdag

Vi lämnade Dalecarlia en dag tidigare än planerat. Blir lite påfrestande för barnen att pendla till Fagersta varje dag för diverse “måsteaktiviteter”. Det var inte riktigt så det var tänkt.

Efter att ha lämnat ungarna hos farmor och farfar tog vi oss mot Ramnäs IP. Där var det dags för helikoptertur över vår fastighet och över skogarna, som är eller varit en stor del av våra liv, våra bins födosökställe och vår arbetsplats.

Men, det är någon annans skog och jag hoppas verkligen att de skogsägare som vill får möjlighet att åka upp och titta på förödelsen. Det måste vara otroligt traumatiskt för dem att deras skog, som var tänkt som arvegods till barn eller som sin egen pensionsförsäkring eller what ever, bara gått upp i rök. Fruktansvärt. Jag gråter. Vad ska inte de göra?!

Ungefär så här gick det till.

Först var det idkontroll. Efter parkering av bilen var det idkontroll igen och så fick man skriva på ett papper att man inte hade pacemaker, inte var gravid, hade olycksfallsförsäkring och något mer tror jag, men det minns jag inte.

En mycket rar man med tydlig empati från Sala kommun frågade om vi behövde stöd på något sätt. Vi är inte behov av någon “prathjälp”. Ja, eller vad det heter. Vi pratar med allt och alla hela tiden. Med vänner och andra som är genuint intresserade. Och med det menar jag inte något klank på de som arbetar professionellt med sådant. Aboslut inte!! Alla fungerar vi olika.

Vi var mer ute efter vad kommunen rent praktiskt kan hjälpa oss med. Då tänkte vi tex på att vi måste bo någonstans och hur kommer barnen till skolan då? Hjälp med att skaffa bostad kunde vi inte få, men det har vi å andra sidan fått sådan otroligt bra hjälp med av privatpersoner och sedan även av en go kille på Länsförsäkringar, så det kändes väl som skit samma. Hade vi inte det hade vi sett detta som ett stort problem och gjort en sak av det. Men det kanske är något för dem att tänka på för framtida händelser?

Mannen i fråga fixade snabbt fram ett löfte om att oavsett var vi väljer att bo fixar de skoltaxi för barnen. Puh, där föll en sten.

Sedan fick vi se på bilder på vår fastighet som tagits från luften. Det är en av dem vi visar nedan. Chrille har ritat på hur vi tror att elden har hoppat över sjön och sedan tagit eld i vår bibod.

(Klicka på bilden för större bild)

Efter att ha pratat med diverse personer var det dags att gå mot helikoptern. Redigt nervös. Men jag hade min amulett runt halsen så… 😉 Vi fick hälsa på heliktopterbesättningen, fyra personer, och sedan hade två killar säkerhetsgenomgång. En i varje par fick hörlurar med headset så de kunde kommunicera med piloterna. Chrille var den utvalda av oss, han skulle guida dem till ett par områden vi gärna ville se.

Vi spände fast oss. På med hörselkåpor. De startade och propellern började rotera sakta och sen… Det skakade lite och jag kikade hela tiden på “vår bra polis” som åkte med. Han hade åkt med flera gånger och såg inte han orolig ut, då behövde inte jag vara orolig. Så resonerade i alla fall jag. Chrille såg stencool ut. Ja, så lyfte vi. Det var helt klart superhäftigt att åka helikopter. En skärva av lycka.

Först åkte vi över grön mark och skog. Men sen. Åh, fy fan, åh fy fan! Usch!

Det var plockepinn med svarta stickor. Det var bränd skog. Vi hade hört talas om gröna fläckar och visst fanns de, men de var fösvinnande få. Det var berghällar. Hade jorden brunnit upp? Alla berghällar med den vackra vitmossan. Gone by the fire. Såklart. Hur lång tid tar det innan den återvänder. Om den återvänder. Jag hörde en siffra på år idag. Det vill jag inte tänka på. Nej! Inte!

Det vi upplevde var riddare Catos land i Mio min Mio – det var svart och dystert och det fanns bara en känsla av en väldig smärtsam sorg. Men till skillnad från i boken tror jag inte att det fanns en endaste liten fågel.

Jag vet hur länge vi åkte över det hemska, hur gigantiskt området var och ändå var det inte hela skogsbrandsområdet vi sett, långt ifrån. Jag tänker inte “ta in” hela eländet nu. Det kommer portioneras ut i små mängder.

Vi cirkulerade runt vårt hus. Vårt käraste tappraste. Jag ville bara skrika “Hej Tååpet” och veva med armarna, men jag vinkade världsdiskret med lillfingret och viskade till det. Höll händerna för munnen, ja mest hela tiden faktiskt, så inte ens polisen mitt emot lade märke till min hälsning. Man vill ju inte verka knäpp!

Halva vår lilla skog på ena sidan är brunnen i topparna och hälften är grön. Hur det ser ut på marken är en annan fråga. Skogen på höger sida om huset ser helt ok ut. Där tror vi inte att det har brunnit alls. På sjöns södra långsida är skogen bränd hela vägen mot vårt. På vänster sida om huset har det brunnit. Delar av skogen mot första grannen, som har klarat sitt torp, är bränd, men närmast dem är den fin. Tror vi.

Efteråt fick vi prata med och ställa frågor till Uddholm. Det var en cool snubbe får jag lov att säga. Det är inte många män som imponerar men… 🙂 Han ska se till att vägen säkras och att elen kopplas in. Ja, det är väl hans uppgift, oavsett om han pratade med oss eller inte. Men det kändes så bra i hjärtat att han sa så och det kändes som, obs inga löften från någon, att det inte kommer ta evigheter innan vi får komma tillbaka. Vi begriper dock att vi inte är de enda och så vidare…

Jo, en viktig detalj – han lovade att vårt hus inte kommer att brinna upp. Jaadu, Uddholm!!! Fast han lovalovade inte och då gäller det ju inte som bekant.

Efteråt åkte vi och tittade på ett hus vi fått tips om. Verkade skitbra allting. Vi avvaktade dock beslut, eftersom vi skulle titta på fler ställen dagen efter. Nu känner jag att vi låter bortskämda. Det kanske vi är. Men det är viktigt att det känns bra för alla. Barnen förlitar sig på vårt val. De vill inte vara med och titta.

Slut på en lång, lång dag. Jag somnade till Bellas prat i sängen bredvid. Skönt! 🙂

… i vanliga fall.

Busaninfo:

Det var två sanna djurvänner som upphittaren hade lämnat vår Busan till. Nu befinner sig Busan i trygghet med sin helsyster Minou, svarta Pelle och Chrilles föräldrar. Tack än en gång alla inblandade. Vågar inte tänka på hur det gått om inte…

Tisdag
Vi har väntat på att polisen ska kontakta oss. Mest för att få någon slags bekräftelse på att de vet att vi finns. Hur ska annars någon veta att vi väntar på information om att få komma tillbaka. Och vet man inte att vi bor i Gärsjötorp – hur lågt prioriterad är vår lilla by då?

Information om vår fastighet har vi fått av civila fantastiska medmänniskor. Om vi skulle suttit utan den informationen idag,  så vet jag faktiskt inte hur vår familj skulle ha mått.

Vi förstår att det finns de som är värre drabbade än vad vi är, men det hjälper inte vår situation.

Den 10/8 kl 17.30 stod det på krisinformation.se att:
“Underrättelsen till de som fått sina fastigheter förstörda är i princip klar. Polisen förmedlar lokala kontakterna med enskilda fastigheterna till respektive lokal polisanknytning.”

Vår granne med sitt nedbrunna lada och fritidshus hade kontaktats. Vi tänkte att de ringer. De har så otroligt mycket att göra, så de ringer.

Den 10/8 kl 21.00 står det på samma sida att:
“Polisen bekräftar att de drabbade, som har fått sina fastigheter förstörda, har underrättats.”

Vi tänkte att de ringer. De så otroligt mycket att göra, så de ringer.

Den 11/8 kl vid ungerfär 13.00 ringde Chrille 113 13. Han fick lämna viss information.
“Därefter kommer personal från räddningsledningen i Ramnäs att kontakta dig och ge den information som just nu finns om eventuella byggnader på den aktuella fastigheten.”

Ja, det står så på krisinformation.se

Ringde någon? Svar: Nej.

De har nog så otroligt mycket att göra, så de ringer upp sen.

Ingen ringde.

På tisdagen ringde dottern till grannen med fritidshuset som brunnit ner. Hon ville höra om vi ska med på onsdagens helikoptertur. Vad?

Polisen hade kontaktat henne, för att föräldrarna inte hade möjlighet att själva åka med på turen. Det är tänkt att de drabbade fastighetsägarna ska få se f hur stor förödelsen är kring fastigheten. Platsen erbjöds istället döttrarna. Hon kontaktade mig, eftersom hon tog för givet att vi skulle med.

Förtroendet börjar falna

1. Polisen som skulle komma tillbaka, när det var dags att evakuera, kom aldrig tillbaka. Vi förstår att de inte hann med, man kanske inte ska lova något man inte vet något om. Om samma sak hade hänt på natten hade det varit det sista “gonattet” man sagt på kvällen. Fy fan.

2. Om jag inte har fel gick man ut med evakuering för bland annat  Hörnsjöfors 16.00

3. Ca 15.50, tror jag,  lämnar vi Gersjötorp. 16.01 ringer jag ett samtal från Hörnsjöfors, dit vi tog oss som ett första steg. Det här får man dra sina egna slutsatser av.

4. Polisen kontaktar inte oss angående vår uppbrunna byggnad.

Vi bor i Gersjötorp permanent. Vi har barn i skolålder. Vi har en liten verksamhet under uppbyggnad, som är helt beroende av omgivningarna – biodling. Vi är dessutom helt beroende av den nybyggda byggnaden som brunnit upp eftersom det är den enda byggnaden verksamheten har. Vi äger skog även om det bara är en 3 hektar. Köptes för några år sedan.

Vet de om att det finns ett hus med permanent boende här ute i Gärsjötorp, där vi bor med barn som ska börja skolan om en knapp vecka? Så sa vi efter detta samtal med dottern till grannen.

Jag fick numret direkt till den personen från polisen som grannens dotter pratat med. Samtidigt som jag ringde upp honom ringde Chrille för andra gången upp numret 113 13. Personen sa till Chrille att alla drabbade har blivit informerade. Chrille berättade för dem att vi inte blivit blivit informerade av någon myndighet, som talat om att vår byggnad har brunnit ner. Personen skulle lämna Chrilles information vidare så att någon skulle höra av sig. Igen.

Ringde någon? Nej, de har väl så mycket….men för HELVETE….

Ungefär så här gick följande till

Jag ringde upp direkt till polisen, som pratat med grannens dotter.Det var upptaget, men han ringde snart upp och jag berättade om granndottern som hört av sig angående att få se sin fastighet från ovan och berättade kort min historia. Han menade på att det var de med sina bostadshus nedbrunna som skulle få åka upp. Då frågade jag om det var fritidshus eller bostadshus som prioriterades. Han svarade bostadshus. Ok. Men grannens hus är ett fritidshus och vi bordär permanent  och vår verksamhetsbyggnad….bla bla osv.

Han sa att han skulle återkomma, vilket han också gjorde och det tvivlade jag inte på när jag lade på, för han var otroligt sympatisk och bra att prata med. Han ringde upp och sa att vi skulle få åka med upp i helikopter med granndöttrarna. Uppgifter togs om adress och personnummer och han informerade sedan om vad som gällde för att man ska få åka med upp. Vi ska dessutom träffa honom idag. Han ska då ha skaffat sig så mycket information som möjligt om vår fastighet. Slut samtal. Gott!

Vi funderade vi på om kontakten med “helikopterpolisen” som initierades från vår sida nu betraktades som att “polisen tagit kontakt med oss”. Ja, vi kan ju inte veta om den högra handen vet vad den vänstra gör.

Det gick en stund. Då ringde en annan polis upp. Då trodde jag faktiskt att det var dags var dags för polissamtalet vi väntat på så länge. Han frågade vad vi hade för adress. Det hade jag uppgett till den andra polisen. Sedan frågade han vad grannen, med det uppbrunna huset, har för adress. Dessutom uppfattde jag det som att han sa att de hade haft kontakt med grannen flera gånger. Kanske kunde frågat grannen då? Och varför hade han inte ringt oss? Var det det där med höger och vänster hand eller vad? Själv brukar jag googla på adresser. Fast det kanske inte var vår adress han var ute efter alls. Nej, det samtalet begrep jag mig inte på överhuvud taget. Vad skulle han ha adressen till?

Chrille ringer upp 113 13  en tredje gång, eftersom ingen, som vi trodde, hade ringt upp. Om det inte var den där adresspolisen, men då borde han talat om det och dessutom gav han inte någon information.

Polisen med helikopterturen ringde upp ännu en gång, fast denna gången till Chrille. Han erbjöd oss att få poliseskort ut till torpet för att titta. Vi tackade nej.  Vi resonerade som så att Chrille har redan sett stället och att om vi ska ut där, då vill vi ta med saker hem och då måste vi hinna förbereda oss.

Om inget av dessa två samtal var resultatet av 113 13 är det fortfarande ingen som har ringt.

Men nu känner vi att det finns två poliser som vet att vi finns. För oss finns det en polis. Vi vet vad han heter och vi kan hans telefonnummer. Så lite som kan få en att känna sig något tryggare.

Vi har, liksom säkert många andra, fortfarande inte något som helst besked om när det eventuellt kan bli dags att återvända. Vi hoppas så på den typen av information från polisen idag. Ovissheten gör oss…