Idag var det marknad. Iuuuh, vad det var roligt. Jag älskar att sälja våra produkter.

Vi bor mitt ute i skogen. Vid en väg som i vanliga fall är en återvändsgränd.

Det stannade en man…nä, fel. Det stannar en jäddra massa män här. 🙂 Till vår allas stora glädje. Det är här det händer liksom. Mitt i skogen i land av fd brand. Igår stannade tex en snubbe som vi längtat efter att få träffa. Vem? Jo, mannen som skar sönder poolen. Kanske var det han som räddade vårt torp, vårt hus, vår trygghet. Fattar ni? Fattar jag? Det blev en bamsekram oavsett att han försökte värja sig med händerna. No mercy.

Det stannade en annan snubbe också. Han var brandekolog från Umeå. Jag träffade honom inte, för jag höll på med viktigheter, närmare bestämt etikettering. Men Chrille fick sig en liten pratstund. Man hör mycket spännande vill jag lova.

I förrgår stannade en av våra bästa honungskunder till här ute. Hoppas han kom ihåg att säga till sin tjej att komma förbi på marknaden.

En annan av våra bästa kunder hjälpte mig när vi hade ett skadat rådjur liggande på tomten för ett litet tag sedan. Jag ringde honom. Han ringde några och återkom. Då fick jag beskedet att bondens pappa kommer och hjälper mig, vår räddare i nöden från döden. Igen. Den mannen, den mannen. <3

Vår elektriker kom också förbi igår. Jag gillar hantverkare som det aldrig är några problem med. Det är det inte med honom. Han gör det han ska och det bara funkar. Inget tjafs. Kan det bli bättre? Och det han gjorde, gjorde han för att förbereda för byggboden som kommer imorgon. (Och idag var imorgon igår och det har inte kommit någon byggbod. :-()

Idag kom en frisk fläkt gående med sin syster och hund. Vi hade setts på marknaden. Nu kom hon för att hämta två hinkar honung. Kan man annat än att gilla denna tjej? ;-).

Vi får vattna vägen, vilket vi gör med glädje, för att det är så mycket happening här och för att mormor inte ska bli dammigare. 🙂

Vi bor mitt ute i skogen. Vid en väg som i vanliga fall är en återvändsgränd.

Imorgon är det marknad igen. Iuuuh, vad det ska bli roligt. Jag älskar att sälja våra produkter.

:-)Grå jako – en papegoja som lär vara en av de mer pratsamma arterna. 🙂

Kl 10-16 i Gammelgården – Västerfärnebo, med ett 30-tal utställare.

Och Kempes Skogsbod kommer vara med och sälja massor med honung och annat smått och gott. Det ska bli riktigt kul! Varmt välkomna!

En kväll skuttade Bella över till husvagnen för att sova hos mormor.

“Mamma, det luktar rök.”

På med en stickig kofta. Ut. Sniff, sniff. Jo, det luktar rök.

“Mamma, det kan väl inte börja brinna här.”

“Nej, gumman det kan det inte. God natt, sötnäsa.”

“Godnatt!”

Tänk om…

“Chrille, det kan väl inte sprida sig från mossen så att..?”

“Nej!”

“…men om det blåser…”

“Nej!!!”

“Okej, okej.”

Går igenom bokföringen för att få till listan med grejer som brunnit upp. Suttit mer eller mindre hela dagen, men inte klar på långa vägar. Sen blev det ett skönt avbrott att åka till Broddbo och plocka äpplen. Exakt 1352 äpplen hamnade i en hink, så några vändor till lagunen blev det. Lagunen? Det måste jag fråga varför det kallas lagunen. Enda lagunen jag har varit med om är på Koh Pee-Pee Island. Ja, och så den i Gersjön förstås. Där har siktats bäver.

Hemma i Gersjötorp är bävrarna sugna på asparna som står en bit upp på land. C kastade inte sten för att skrämma dem. Tre stycken var de igår som plaskade runt nere i sjön. Nu om någon gång känner vi att vi vill ha kvar varendaste litet träd. Varför är bävern så förtjust i just aspnäver? Har de tandvärk eller?

Det vetenskapliga namnet för bäver är Castor. Och Casor-böckerna är bland de bästa barnböcker jag vet. Alla små barn borde få läsa om Bävern Castor. Nu har jag inte tänkt skriva om bävrar men…vem visste tex att bävern utrotades på slutet av 1800-talet. Det sägs att den sista bävern sköts 1871. Sen inplanterades den igen i början på 1900-talet. Nog om bävern.

Bina slurpar i sig fodret bra. Hämtade sista samhället från Hörnsjöfors igår. Så nu är alla på g med foder. Skönt. Honungskärlet med sockerlösning som står på köksbordet läcker. Så det var en lagom god morgon.  Alla verktyg har brunnit upp så vi har inte ens så vi kan fixa en sådan enkel sak. Båda honungskärlen läcker också. Så där har lösningen moder varit framme också. Ställde den ena på två böcker och en liten kopp under. Lösningens fader fixade den andra. Tippade kärlet. Ja, det skulle vara trevligt med en byggbod. Hoppas den kommer snart.

Har beställt plåthuvar av en plåtkille här i närheten. Som isolering ska vi sätta dit asfabord. Detta hoppas vi förbättrar invintringen. Det som oroar mig med bina är att äggläggningen fick ett stopp i samband med branden. När jag gick igenom samhällena var det inget öppet yngel. Det var täckt yngel och lite ägg. Alla biodlare vet att höstbina är viktiga för samhällenas vinteröverlevnad. Hur ska det gå? Det lär våren tala om för oss.

Glöm inte att ta en sväng förbi Gammelgården i helgen och shoppa lite miralkelhonung.

🙂

Nu har vi skickat in alla, förhoppningsvis, uppgifter om kostnader vi haft för bygget, en byggbeskrivning och en bild till Länsförsäkringar. Dessutom har Chrille haft kontakt med en byggfirma i Fagersta för att få en uppskattning på tid för att återuppföra byggnaden. Man behöver dock inte göra en likadan byggnad på samma ställe. Antingen kommer en byggfirma uppföra byggnaden eller så får vi en summa och får göra det själva. Vi får väl se hur den summan ser ut. De har lovat att ta hänsyn till att det behövs extra timmar för att bygga själv.

Länsförsäkringar har anlitat en firma för att ta bort bibodskräpet. Det ska ta 1-3 veckor innan de kommer hit.

Igår städade jag ur i Broddbo. Har några rum kvar. Jag vet varför vi gillar att bo i litet hus. 🙂 Men, som jag skrivit innan – vilket hus! Vi kunde inte ha fått ett bättre ställe att bo på under den här tiden. Vi trivdes som humlan på Rosenstaven. Mitt kontor hamnade inne på golvet i vardagsrummet. Honungstappning i hallen. Och helt plötsligt blev det trevlig samvaro runt ett köksbord på morgonkvisten, där alla åt frukost samtidigt. Ingen tv. Me like. Bella älskade “sitt” rum. Det är inget dåligt betyg i dessa tider kan jag tala om.

Och jag glömde mjölken idag igen till lille, store kissen. Vad är jag för en människa? Den glömska och lätt förvirrade typen. Tack och lov hann Chrille få med mjölk hemifrån, så lille Ozzy fick sig en slurk. Ska ta med mer mjölk idag. Jaja, vi få väl se. Affären ligger inte alltför långt bort. Om man inte ska cykla eller gå.

I min biodling där inte glömska är lämpligt, används mycket papper och penna. Vår bibod är förresten numera köksbordet. Det är mycket i köket. Vi ska få en arbetsbod hit. Toppen. Troligtvis blir det en med två rum så vi kan ha ett rent rum för honung glas mm och ett arbetsrum.

Ja, hur gör man när man inget har. Myrsyrabehandling klar. Tog bort disktrasorna som låg överst på brädorna. Förra året lade jag de myrsyrade disktrasorna på tunna plastskivor för att de inte skulle fastna på ramarna. Då bågnade täckbrädorna i räffelmönster från disktrasan. I år hoppade jag över det för plasten har brunnit upp. Istället lade jag dem direkt på ramarna, och täckbrädorna har inte tagit skada i år. Man lär så länge man lever.

Foderballonger, nyköpta, på. Biforhink, tom, upp och ner över för att täta till så att inte bin kommer in. Huvar på. De tunga i trä. Hade tack och lov dem stående i växthuset. I växthuset som tål värme mycket bra. Willab garden. Bra grejer. Fast man ska beställa ett så ska man göra det med en ingång där inte skalpen ryker varje gång. Det vi har är ett svärhål och inte någon ingång. Semesterkassan skulle öka drastiskt om svärburken skulle stå där. Därför står den inte där.

Studsmattan vi skulle köpt för ett par veckor sedan köptes idag. Barnens hus i Västerås. C prutade bort en tredjedel av priset. Han har drivit försäljare till vansinne. I det här fallet tror jag mer att det var skönt att bli av med studsmattan. Inget man vill ha i lager antar jag. Samma kille som sålde studsmattan köpte vi för övrigt och av ingens intresse Jeppes barnvagn av.

Ungarna åkte iväg med bussen nyss. Vi drack morgonkaffet i husvagnen. Vyn var barnen med skrotet av biboden precis bakom och ännu längre bort den brända skogen. Barnen skrattade och sjöng. Det känns rätt gott.

Brorsan har sagt åt oss på skarpen att vi måste hänga ut talgbollar och mata med fågelfrön. Gulp. Så det har vi gjort.

Idag ska det bli sol, moln och 22 grader. Fåglarna kvittrar till knapret av solrosfrön och dingelidonget på talgbollarna.

Alla vet hur skönt det är att komma hem efter en underbar resa till Grekland eller något annat trevligt ställe. Man har bott bra, man har ätit och druckit gott, man har kanske badat och solat och bara gjort roliga saker. Ändå är det så ljuvligt att komma hem och krypa ner i sin egen säng och lägga huvudet på favoritkudden, att ha alla sina saker runt sig, att gå sina vanliga rundor och leva sitt vanliga liv i sin vanliga miljö.

Vi var inte i Grekland och hade det bra. Vi var evakuerade. Vi fick inte komma hem. Vi kunde inte komma hem. Vi ville bara hem. Till en ovanlig miljö. Men hem.

Ja, det är skönt att vara hemma. Så evinnerligt skönt.

Jag vet att det här kan låta lite kokko, men jag känner mig tryggare och ännu mer hemma i torpet än någonsin. Torpet finns här för oss. Det klarade sig. Ingen förstår det. Vi pratade med ett par brandmän idag. De förklarade, att när det brinner så nära som det gjorde när biboden brann, så brukar det bli så hett och så torrt i panelen så att den tillslut självantänder. Den gjorde det inte. Varför?

Släpp det kan någon tycka. Tyck det då.

Jag vill veta. Jag vill se eldens framfart. Jag vill se hur eldkloten hoppade. Jag vill veta när biboden brann upp. Jag vill se hur elden kom till oss. Jag vill se hur det brann runt oss och när. Nu när vi är trygghet vill jag det. Det är svårt att släppa. Och det är svårt att tänka att allt kunde varit väldigt, väldigt annorlunda.

Vi kan krama våra barn.

Förut var den kramen bara ren skär lycka. Nu är kramen en lättnad, som gör ont. Som lycka som man ska vara medveten om att man inte ska ta för givet. Men jag vill ta den förgivet. Jag vill att den bara ska kännas rosig, varm och självklar. En kram som bara får vara utan att hjärnan förstör.

Idag var jag till Broddbo och hämtade ett par honungskärl för att sedan åka vidare till Stentorpet, där det bor ett par människor som är godare än kladdkaka med grädde. Det måste vara något med området norr om Sala.

Inte nog med att jag fick vara där och slunga. Jag fick hjälp. Ja, det var inte mycket jag gjorde faktiskt. Jag plockade i och ur slungan. Sen gjorde min räddare i nöden resten. Om jag är en tiondel så rask som den mannen, när jag når pensionsålder, då kan jag skatta mig lycklig.

Det är det alla biodlare drömmer om. Att skatta sig lycklig.

Och det räcker inte. Blev bjuden på en lunch som var ett litet fyrverkeri av färger och smaker. Hur många äter Karl Johansvamptoast med squash- och tomatsoppa till lunch på en måndag. Inte jag. Jo, idag. Den här damen, tillika kocka, hon har magin inom sig. Jag tänker på féerna i Törnrosa när jag ser henne. Så färgsprakande, glad och god.

Och nu blev det svårt att skriva. Våra älsklingskissar kom hem idag. Nu lade sig Busan på min mage och datorn. Mjukt, varmt och skönt. För oss båda.

Imorgon ska jag åka och städa i Broddbo. Och säga hej till kissen Ozzy. Han kom idag när jag hojtade på honom. Borstade lite på honom och förklarade varför han inte fick någon mjölk. Kände mig usel. Hur kunde jag glömma att ta med mjölk? Imorgon ska han få. Det lovalovar jag.

Igår städade vi i torpet. Nu ska man ju inte överdriva det där med städning, för vi ska känna att allt är sig likt när vi nu flyttar hem igen. ;-). Ja, för idag flyttar vi hem. Vi kanske inte får med alla grejor idag, men vi ska sova där. Najs.

Mitt mission idag är att få in all honung och sedan ta mig till Stentorpet, där de ställer upp med sin slunga. Hyggloburro!

Allt blir lite krångligare när man inte har grejor, men även att inte ha utrymmen för att ställa grejorna som man faktiskt har. Jaja, det löser sig. Det är så. Allt löser sig.

Idag har jag sett ett röveri. Ja, det var väl någon klantskalle till biodlare som lämnat en glipa öppen, så bina kunde ta sig in i de tre skattade lådorna som stod i en egen stapel med noggrant tejpade bitömmarbottnar. Big mistake. Jag ska ta ett snack med klantskallen i fråga. Det var inte Chrille kan jag upplysa om. Ja, och då återstår klanten jag och som straff får jag skatta samma honung en gång till. Det kan jag ha.

Min mamma och pappa var noga med att lära mig och min bror skillnaden på mitt och ditt. I det här fallet så känner jag att jag inte lever upp till det. Bina tog tillbaka det som är/var deras.

Och imorgon tar jag tillbaka det som inte är mitt, igen. Det beror förstås lite på var de har stoppat honungen. Har de satt den i andra lådan blir jag utan. Jaja, är huvudet dumt får plånboken lida.

Det var inte soprent men från tunga till lätta lådor. De var som galna. De sliter upp täckvaxet som sitter för honungen och sen slurpar de frenetiskt. Faktiskt lite intressant att se, nu när det ändå hände. Satte för flustren på båda samhällena så de hade lättare att vakta sina samhällen. Fast att jag satte för så det inte fanns några glipor fortsatte bina flockas runt lådorna. Vid minsta springa, även där de inte kunde komma in, borrade de in sina huvuden för att försöka ta sig in. När jag kom tillbaka senare var det lugna gatan igen.

Ikväll kom en bonde förbi här och snackade lite. Ja, det var inte oss han ville ha fatt på utan våra hyresvärdar, men vi pratade en god stund ändå. Lustigt, en Börje som haft sina bin i skogen runt oss under många år och som slutade några år före det att vi skaffade bin, hade haft bin på den här mannens dåvarande jordgubbsodlingar. Det var intressant för han berättade om hur de gjort mätningar på jordgubbarnas storlek från samhället och bortåt. De närmaste var stora och sen blev det mindre och mindre. Undrar hur långt ifrån det gav verkan med bin.

Fortsättning på ELKONTAKT

En timme senare, ca halvtio igår, dök en Vattenfallskille upp. Han hade inte fått någon som helst information om vad som var fel över huvud taget. En stillsam undran. De som varit ute och inspekterade i fredags – varför gjorde de det, om de inte skulle göra något av den insamlade informationen? Arbetar Vattenfall på det viset hela tiden finns mycket pengar att tjäna. Själv tror jag inte att de var där ute. Inte hos oss i alla fall.

Vattenfallskillen gick igenom linan och kom fram till att endast en stolpe hade brunnit upp och linan var intakt. Och transformatorn som sagts vara trasig var inte trasig.

🙂

Han lovade att vi skulle ha el till kvällen. Inte dieselverksel, utan den permanenta lösningen.

🙂

Efter lunch igår ringde en man från kundtjänst på Vattenfall för att informera om läget och sa att han vet inget om vår elförsörjning än. Han hade inte fått några rapporter.

🙂

Chrille informerade honom om hur läget var.

🙂

16.16 hade vi strömmen tillbaka, enligt en tjej som ringde från Vattenfall. Vår fastighet har varit  strömlös i 18 dagar.

Vid åttatiden på kvällen hoppade vi in i lilla Yarisen och åkte till torpet för att kolla om vi hade el. Skum känsla av att vara en besökare när vi åkte dit.

Aldrig har väl en frysboxlampa lyst så vackert.

🙂

Det går inte att beskriva det som känns i magen. Nu kan vi börja städa och göra så fint vi bara kan innan Bella kommer dit. Jeppe har redan varit med ute. Han köper det med hull och hår hur det ser ut hemma vid oss. Det var värre med känslan för skogen.

Vid lunchtid fick Chrille ett sms från SOS-information. Det stod: Ditt ärende kring tillträde till er fastighet är vidarebefordrat till polisen.

Det var svar på en förfrågan för 11-12 dagar sedan.

🙂

Barnen åker skoltaxi och  i morse ringde Chrille Samtrans, eller vad det heter, för att säga att det åker med ett extra barn på eftermiddagen, för Jeppes kompis skulle följa med hem. Då säger människan typ: De hade ju med en igår.

Jaa? Har vi missat något. Får de bara ha kompis med sig en gång i veckan eller vad?

Nå, vi fick väl ha en extra idag med, men hon skulle minsann ta reda på vad som gäller.

Ja, det låter väl lämpligt eller jaha eller vad säger man då? Det borde du väl redan ha gjort. Eller så.

Senare idag pratade jag med en jättegullig Hanna, när jag skulle boka av morgondagens morgonkörning. Hoppas Hannas trevliga sätt och pigga, glada röst smittar av sig på de mindre muntra medarbetarna.

Imorgon kommer Mockfjärd ut och kikar på de trasiga fönstren.

Idag har jag satt bitömmarbottnar på nästan alla samhällena.  Har lite frågor till bättre vetande efter genomgången. Jag är skyldig bättre vetande pengar, eftersom bättre vetande räddade mig i en honungsburkbristsituation, så… jag ringer snart.

Jo en sak till, idag ringde den nya kontaktmannen från Vattenfall. Han visste inte om vi hade ström än. Då berättade Chrille att Vattenfall informerat honom igår om att strömmen fungerade kl 16.16 igår.

🙂

Läs gärna vad den fina, empatiska människan Karl Hedin säger om oss.

Första reaktionen från en vän som hörde radioinslaget:

“Vilket sorgligt pucko på Karl Hedin – nu är jag sur”

Idag handlar inlägget om att Chrille ställt en fråga angående ett problem, som kan komma att drabba andra och oss, med mycket tung trafik runt husknuten dygnet runt. Och hur blir det med framkomlighet för oss, men framför allt för barnens skolskjuts. Frågan lyder: Kan man göra en ny väg så att inte permanentboende drabbas av detta för att forsla bort det mesta timret? Det är inte alls säkert att det är genomförbart, men det är väl inte kriminellt att ställa frågan eller att komma med ett förslag. Eller?

Det är intressant att just Karl Hedin säger att de kommer använda just den vägen som går förbi oss till att forsla hans timmer. Om vi nu har fått rätt information, så äger inte alls Karl Hedin den vägen, utan det var tidigare Sveaskogs och det är väl numera Korsnäs som äger den. Då borde Karl Hedins timmer forslas på vägarna förbi Virsbo och inte förbi oss. Stämmer det?

Däremot har Hedins kört en faslig massa timmer på vägarna förbi oss senaste året. Betalar Hedin vägföreningsavgift på vägen vid Hörnsjöfors? Vägen som går från oss och nästan fram till Hörnsjöfors bekostade Sveaskog en restaurering av och gjorde så fin 2013. Den blev ordentligt förstörd efter att Hedin kört sitt timmer på vägen. Den är inte återställd. Vi har inte ringt och klagat eller skvallrat för Sveaskog.

Är vi överkänsliga?

Vi har köpt ett torp som ligger mitt i skogen och då får man ta timmerbilskörning och annat som har med avverkning att göra med i beräkningen, när det handlar om vanlig avverkning. Det har vi gjort. Det gör vi. Vi konstaterar bara faktum. Vissa av oss har vaknat av bilarna. Ibland har vi fått ställa bilen och gå hem på isig väg. Vi har tålmodigt väntat på chaufförer som ska ha sina obligatoriska pauser. De har stannat mitt på vägen och förklarat att de inte kan åka, för att de inte får.

Är vi överkänsliga?

Det som Karl Hedin kallar en smärre katastrof kallar vi för en katastrof. Och när han konstaterar att det är en smärre katastrof, då borde han väl inse att det är just det det är och inget vi har kalkylerat med när vi köpte huset. Nog för att tanken har funnits på brand. Fast då har vi tänkt på flyktvägar. Inte 2 års timmerbilskörning dygnet om med dålig sömn som resultat.

Är vi överkänsliga?

För oss personligen är skogsbranden en katastrof av flera skäl. Dessutom har vi begränsade resurser. Till skillnad från en viss Karl Hedin, ja dock inte på alla områden anser jag efter detta uttalande.

Han pratar om andra människor som fått sina hus uppbrunna. Vi har fått ett hus nedbrunnet. Vår ekonomibyggnad till biodlingsverksamheten, där allt från minsta jävla skruv till limträbalk och panel, är köpt på Karl Hedins i Fagersta, är borta. Puts väck. Fy fan, vilken ironi!

Precis allt som har med företaget att göra, förutom bikuporna, fanns i den byggnaden. Inte nog med det. Vi har pyttesmå förrådsytor i vårt bostadshus. En del av ekonomibyggnaden som brann har jag inte lyft moms på och den ytan har använts privat. Det är saker som var placerade där, men som bor i hjärtat. Mormors servis. Några av mosters tavlor var tillfälligt undanställda där tillsammans med några andra tavlor, allt julpynt från min barndom som vi tar fram varje jul osv,  osv, osv.  Vi ska vara glada…

Är vi överkänsliga?

Elden var nära när vi åkte iväg. Vi hade turen på vår sida. Varje kväll innan jag somnar går jag igenom de olika momenten tills vi hörde elden och åkte därifrån. Om och om igen. Vi ska vara glada…

Är vi överkänsliga?

Vi är en av de andra människorna. Jag vet inte exakt hur många som har fått sina permanentbostäder nedbrunna. Det är så otroligt sorgligt. Det går inte föreställa vad de går igenom. Lika lite som uppenbarligen denne Karl Hedin fattar vad vi går igenom. Vi har inte kunnat komma tillbaka till vårt bostadshus för att bo där. Det har inte funnits någon el. Att Karl Hedin tycker att vi ska vara glada för att vi har huset kvar är så fruktansvärt ointressant.

Citat vad han sa:
“Andra människor har sina hus uppbrunna och jag tycker att det är lite överkänsligt i en sådan situation att tycka att nattsömnen blir störd. Jag tycker att de ska vara glada att de har huset kvar.”

Det är mycket han ska vara glad över. För man ska tydligen vara glad för allt hemskt som inte händer en. För det är ju faktiskt det han säger att vi ska vara.

Sedan en naturlig fråga på den urbota korkade kommentaren: Vem har sagt att vi inte är glada för att vårt hus står kvar? Är han så enfaldig så han tror att vi är ledsna för det? Dessutom är det inte hans sak att tycka vad andra ska vara glada över eller inte. Det är vi som har satt våra sparpengar i verksamheten. Inte han.

Om våra vänner och nära och kära säger som klen tröst att vi får glädja oss åt huset står kvar, då säger de det av vänlighet och omtanke. Hos Karl Hedin finns ingen sådan omtanke.

Är vi överkänsliga?

Ja, vi är överkänsliga just nu. Är det konstigt? Jag är säker på att ni som följt bloggen har en viss förståelse för det i så fall. Men det kvittar. Vi skulle tycka att det var jobbigt oavsett. Och, jag är helt säker på att de som blivit av med sin permanenta bostad inte tar illa upp av att vi är oroliga för två års frånvaro av god nattsömn framöver, med allt vi har varit med om till idag. Det förstår alla som har de övre regionerna intakta. Tror vi.

Karl Hedin. Du har inte gjort något för att vi ska må bättre med ditt uttalande. Men det var väl inte meningen heller!

Usch!

Det ringde till slut igår. Vi hade precis kommit fram till Broddbo. Det var en man från Vattenfall. De hade tydligen varit ute och inspekterat i fredags. Och här underar jag lite hur deras rapporteringssystem fungerar. Hur som haver, en transformator var trasig så det gick inte att koppla in ett dieselaggregat hade han fått uppgift om. Han berättade vidare att han hade sökt projektledaren hela dagen utan framgång. Chrille frågade om man inte kan sätta ett dieselverk direkt in i vårt elskåp istället. Det visste han inte om det gick.

Jag kontaktade Sveriges bästa elektriker. Min mobbro. 🙂 Han förklarade att det går, men att det krävs lite insats från en elektriker innan dess. Det behövs en reservkrafsomkopplare och ett jordtag. Gott!

Sedan ringde den bra killen från Räddningstjänsten och sa att han hade fått kontakt med Vattenfall och att de sagt att de ska åka ut kl 8.00 i morgon bitti. Räddningtjänsten bistår då med en skördare på plats. Toppen. We like.

Efter att vi kom hem från Värnamo idag, stack vi direkt till torpet. Vi har torpetabstinens som bara den. Jag kan garantera att det inte gått en dag sedan vi flyttade till vårt lilla torp utan att vi på något sätt uttryckt hur fantastiskt det är att bo där eller hur mysigt vi tycker torpet är. Det är något som snuddar vid min oro nu. Tänk om vi inte kommer tycka lika när vi väl flyttar tillbaka. Tänk om andra känslor kommer ta över. Det får inte vara så. Nej, så kommer det inte bli. Nej!

När vi var i torpet idag och skulle åka tillbaka kom jag av mig lite. Nu när vi har fått ett tillfälligt boende, är det vårt hem då? Nej, sa mamma bestämt. Vi åker till Broddbo. Inte hem. Då kändes det bättre i magen. Man kan ju inte prata om ett annat “hem” när torpet hör på.

Plingelingeling! Ja, det var bara en liten varningsklocka som gav ljud ifrån sig. 😉

Åter till ordningen. Håller på att scanna in alla kvitton på utlägg för biboden. Det går smidigt. Ska skicka iväg det till en av killarna på Länsförsäkringar. Sen ska jag fortsätta på listorna över privata saker och företagssaker. Ja, det tar tid. Åter igen tackar jag min lyckliga stjärna för att vi har foton som hjälp.

Precis nu nyss på morgonen fick jag ett sms från Vattenfall där det står att strömmen är tillbaka. Ringde Chrille. Han åkte ut till torpet till ungefär kl 8. Han ville kolla hur det går. Ja, och vid halv nio stod skördaren som Räddningstjänsten fixat och Chrille där ute. Vattenfall syntes inte till.

Spänningen är oliiiiidlig. 😉

Ett extra blogginlägg.

Den vettige mannen från Räddningstjänsten, som ringde upp i lördags, återkom tidigare idag. Han undrade om vi hade fått någon information från Vattenfall. Han hade meddelat Vattenfall angående vår situation och erbjudit dem skördarhjälp om det behövdes. Han skulle kontakta Vattenfall igen och återkomma till Chrille när han fått besked.

Jag ringden Vattenfall kl 10.03. I 26 minuter och 31 sekunder fick jag vänta i luren. En man talade då om för mig att han ringer upp när han vet något. Det är kundvård det!

Vi har åkt från Ödeshög till Västerås med husvagn. Klockan är 13.55. Ingen har ringt. Ingen vet något med andra ord.

Så nu vet vi alla lika mycket eller lika lite.

Voine, voine. Vilken fest i stuga 27. Tack för ett superkalas med alla roliga lekar, skyttet, och dagenefterknepochknåp, mumsigt fika – ja, hela rubbet!

Rapport från brorsan igår: Vattenfall har ett pågående avbrott där fem kunder berörs med postnummer 73361. I övrigt förekommer inga avbrott i hela Västmanland. Slut

Chrille kikar också efter nu på morgonen och vad han kan se, så är vi 5 st på vårt postnummer de enda i Sverige som inte har el. Det känns bra att de inte är överbelastade med arbete.

När det nu var en miss i kommunikationen mellan räddningstjänsten och Vattenfall, så lär det misstaget vara tillrättat vid det här laget och vi vill tro att de  fixar detta fort.

Ska ringa och checka med Vattenfall och höra vad de har för uppdaterad info.